Ibland kan en del böcker fascinera genom sin ogripbarhet. Orden är så vackra att det inte gör något att man får leta efter budskapet, och kanske rent av inte finna det, men ändå stänga pärmarna efter sista bladet och ha full behållning endast genom läsupplevelsen.
Den här boken trodde jag först kunde vara så. Visst är den ogripbar, men också förvirrande och långsökt. Att Björn Runeborg, född 1937, skriver om en universitetsstuderande och mångalen ung kvinna född 1976, är ingen lätt grej. Att sätta sig in i en annan generation och ett annat kön kräver viss inlevelseförmåga. Andra har gjort det förut, men det är inte lätt.
Övriga ingredienser i boken, förutom huvudpersonen Silvia Maria Antonsson, är en samlagstrånande lärare i nationalekonomi, hans besatta och påhejande hustru, den på mer än ett sätt belevade faster Maria, ett tonårsgäng från Fittja, en lika mångalen man med missbildat ansikte, en grotesk gotländsk sekt och en man som längtar till artonhundratalet. Och inte att förglömma – Internet. Ungdomar älskar www och datorer, alla moderna människor känner dragningen till nätet, så let’s slänga in lite sånt i alla nya romaner, för det säljer och ger en extra dimension ju? Tråkigt, säger jag.
Och i samma ögonblick som boken hamnar i bokhyllan har jag glömt den. Det är sorgligt, men dessvärre sant.
Publicerad: 2002-08-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-31 09:43
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).