Fredrik Strages nya bok om fans har undertiteln ”en bok om besatthet”. Och det är precis vad det är. Här är det inte medelbeundraren som kommer fram utan de riktiga hardcorefansen. Några stycken är definitivt över gränsen för det psykotiska. Poängen är inte att stämpla fans som abnorma, menar Strage. Ändå är det väl på sätt och vis det han gör när han skriver samman bokens fans, länkar de hängivna med de helknasiga.

Tonårsflickorna som väntar utanför nattklubbar eller konserthallar klumpas ihop med regelrätta förföljare och våldsverkare. Hon som bröt sig in hos Ace of Base-stjärnan Jenny Berggrens familj med en kniv; hon som brände ner Evert Taubes Sjösala enligt vad hon uppfattade var kodade uppmaningar från stjärnan; han som utvisades flera gånger för att han vägrar förstå att Agnetha Fältskog inte vill ha med honom att göra.

Men bilden av den holländske ABBA-fantasten är något mer komplicerad. Han hade faktiskt ett förhållande med Agnetha Fältskog. Det är här det blir som mest läskigt och skrämmande. Hur stor skillnad är det egentligen på de idealbilder vi gör oss av människor omkring oss och de vi skapar av folk vi aldrig träffat? Var går gränsen mellan ”normala” känslor och besatthet?

Huvudintrycket är ändå djupt sympatiskt. Det är en rolig blandning av beundrade människor och företeelser Strage lyckats åstadkomma. Från Lill-Babs till Judas Priest, Morrissey och Paris Hilton. Och han beskriver de fans han följt och intervjuat med stor ömhet och träffsäkerhet. Han skriver lättläst, smart och underhållande och som författare är han en trivsam figur att ha med på resan. Han börjar med att bekänna sina egna fan-upplevelser och blir charmerande tafatt när han någon gång dras in i skeendet av viljestarka intervjuobjekt. Som när han hänger i Idol-stjärnan Darins trappuppgång med ett gäng unga tonårstjejer. ”-Ska du inte skriva något?” frågar Sibel. Jag vill inte verka feg så jag ritar ett hjärta med tuschpenna på väggen.”

En smula teoretiskt påläst är Strage dessutom, även om dessa korta avsnitt känns absolut minst originella. Har man läst någon som helst om fans förut så kan man historien – modernitetskritikens skräck för massan kontra tilltron till populärkulturkonsumentens aktiva val, och så vidare – inklusive den obligatoriskt moderata dissen av John Fiske. Men här finns ändå en del att hämta. Att det faktiskt finns en och annat vettig teori om fans även hos psykologer var till exempel en nyhet för mig. Hur massmedias stalker-föreställningar påverkat lagstiftningen utan att ha särskilt mycket med verkligheten att göra är också ett intressant kapitel, liksom övrig analys av detta.

I en värld där berömmelse är mer åtråvärt än något annat fyller stalkern en funktion som ett medieskadat monster vi kan peka finger åt. Precis som den ensamme förföljaren projicerar sina fantasier på en kändis projicerar omgivningen sin kändisbesatthet på den ensamme förföljaren. Stjärnkåtheten som genomsyrar resten av samhället framstår plötsligt som oförarglig. Kanske är det därför vi behöver stalkarna. De får oss att känna oss normala.

Vad som mest bara antyds är vad fansen själva får ut av sin beundran. Det är inte alltid så lätt att beskriva. Det är ju helt enkelt roligt att bry sig om något, att snöa in och bara älska (lite lagom okomplicerat). Men är kärlek verkligen hundra procent irrationellt? Här finns också betydligt mer konkreta exempel. Jeannette reser jorden runt för att se Michael Jackson, men hon blir också en fullfjädrad mediaexpert genom att organisera stöd under rättegången mot honom. (Några av boken roligaste scenen utspelar sig just i villervallan kring detta – se textutdrag.) Att de båda konkurrerande Westlife-fanklubbarna erbjuder en hel del möjligheter för de utagerande medlemmarna tycks också uppenbart.

Jag är kanske ändå mest svag för den svenska Star Wars-fanklubben. För mig verkar det helt enkelt mer lockande med en hel berättad värld att engagera sig i än en enskild individ (som trots mediakonstruktioner i slutändan bara är människa). De verkar helt enkelt bara ha så roligt med sin fanfiction, sina kostymer, mässor och Darth Vader-muffins. Jag önskar att vår egen bransch var mer så. Mindre pretentioner och mer kärlek. Och mer utklädningskläder! Vad tror ni om att gå på bokmässan nästa år som er favoritförfattare eller favoritkaraktär? Ja?