Staden är till sin natur ohållbar. Den klarar inte av att försörja sin befolkning med de egna resurserna, utan är helt beroende av ett omland som försörjer den, och som också tar emot avfall och utsläpp. Och de här kedjorna bygger på raka kedjor, som i allt snabbare takt exploaterar naturen. Eller?

Nej, det skulle nog Herbert Girardet inte hålla med om. Nog för att de flesta städer är oerhört ohållbara. Men de behöver inte vara det. Det går att skapa kretslopp som gör att städer kan försörjas på ett hållbart vis. Här gör han en historisk och geografisk odyssé över städernas utveckling, och hur de har gått från att bli allt värre ur miljösynpunkt – för att under senare tid åter börja gå i rätt riktning.

Hur skapar man den hållbara staden? Girardet hämtar exempel från en rad städer världen över, när han beskriver olika delmoment i arbetet – rent vatten, hållbara transporter, minimerad avfallsproduktion och återanvändning av avfallet och så vidare.

Inledningsvis känns boken väldigt eurocentrisk, framförallt i de historiska kapitlen. Det är sällan några icke-västerländska städer får någon vidare behandling förrän i modern tid. Och inte ens då får de nog lika mycket plats som västerländska exempel.

Vad värre är känns boken ganska ytlig. Är man det minsta insatt i (stads-)miljöfrågor har man ganska lite – för att inte säga ingenting – att hämta ur den här boken eftersom det mesta behandlas väldigt kortfattat och översiktligt. Som en introduktion till ämnet fungerar den säkert mycket väl, eftersom den är enkelt skriven, med många exempel och illustrativa bilder. Men varken exemplen, idéerna eller presentationen känns egentligen särskilt unika. Det är därför tyvärr sällan jag känner att idéerna som presenteras tillför någonting nämnvärt.

Tråkigt är också att Girardet verkar vara så blind för socio-ekonomiska frågor, och deras betydelse för den hållbara staden. Skillnader i klass, etnicitit och kön kan ge upphov till högst reella skillnader i den miljö man har att leva i, eller vilka möjligheter man har att konsumera olika resurser. Den vakna läsaren kan säkert notera exempel på detta i Girardets text, men författaren själv verkar inte ha kommit till insikt om detta faktum.