Vad de svenska punkarna hade gemensamt var sina förebilder och motståndare. Inspiratörerna var självklara band som Sex Pistols, Clash, Patti Smith, New York Dolls, Velvet Underground och Siouxsie and the Banshees. Motståndarna var samhället (som hatade ungdomar med egen vilja), svenssonlivet, framtiden, rådande musikrörelse och raggarna. Det råder också en rörande enighet att nostalgi knappast någonsin skulle kunna förenas med begreppet punk.

I övrigt finns det knappt en åsikt som inte står oemotsagd. Det är vänsterpunkare mot posörpunkare, anarkistpunkare mot proggpunkare, arbetarpunkare eller medelklasspunkare och så vidare. Många var knappt byxmyndiga när de stod på scenen och skrek ut sitt hat, på rymmen från barndomens villakvarter. Helgpunkare kan vara det rätta ordet? Andra röster är mer äkta, som från Ebba Grön, KSMB, Pink Champagne och Tant Strul i Stockholm; New Bondage, TT-Reuter och Garbochock i Malmö/Lund och Liket lever, Attentat, Slobobans undergång, Perverts och GLO i Göteborg. Här finns också urklipp ur fanzines och många fantastiska foton som ofta fångar tiden bättre än själva texten; som några exempel kan jag nämna Freddie Wadling som med sorgsen blick sitter och röker i sin studentlägenhet, Kriminella Gitarrer i sin replokal med en påfallande liten Sticky Bomb på batteri, TT-Reuter på väg till Rockmagasinet i Örebro och Pink Champagne punkposerande framför ett löp om Thunders död.

Att definiera vad svensk punk var mellan åren 1977 och 81 är inte det lättaste. Det var ingen enhetlig rörelse. Det fanns ingen tydlig ledare. Inget manifest. Den uppstod på många ställen samtidigt. Alla nystartade band kunde kalla sig punkare om de så önskade. Ingen visste riktigt vad det var. Det handlade om attityd. Alla blev sin egen måttstock på vad som var punk eller inte. Så tänker fortfarande många av de inblandade förstår jag efter att ha läst denna speak out-bok. De ansvariga författarna har sammanställt intervjuer med många av alla dem som stod på scenerna i den svenska punkrörelsens barndom. Boken är uppdelad i tre avdelningar: Stockholm, Malmö/Lund och Göteborg.

För mig lovar dock den här boken mer än vad den ger. Jag trodde ärligt talat att jag skulle älska den. Här finns många av mina idoler under uppväxten och det är smått fantastiskt att så många har ställt upp. Bäst fungerar den dock som just fotobok och som en välbehövlig sammanställning över punksinglar. Men blir trots allt, ve och fasa, en nostalgitripp längs minnenas boulevard. Jag tycker också att det är omotiverat att Stockholmspunken får ta upp mer än halva boken. Så mycket mer intressanta är de inte. Författarna hade dessutom gärna fått indela materialet efter samtalsämnen istället. Nämnas bör också att det finns en engelsk motsvarighet i Punk av Stephen Colegrave och Chris Sullivan som kom för några år sedan. Den ser i stort sett likadan ut, men har ett bredare perspektiv.

Men som alla äkta undergroundrörelser dör när de kommersialiseras, dör också punken. Det är på något sätt andelmeningen här. Det liknar dadaismens undergång när de inblandade började prata om att det inte var tillräckligt dada att vara dada. Även om punken fortfarande lever.

Slutligen Mare Kandres friska ord som dagens kommersiella musik inte har lärt sig något av:

Jag såg mig mer som individ än tjej, det var väl endel av den stora befrielsen. /…/ Det fanns ingen direkt skönhetshets att tala om, som det är i dag. Snarare tvärtom. /…/ De killar jag umgicks med under punken var så långt från grabbiga man kan komma.