Den här boken är ganska lättrecenserad. Den är lättsam som lemonad en sommardag eller som en varm choklad uppe i backen i alperna. Den är pojkaktigt charmig, jag kan inte stå emot, fast sågen, motorsågen var på gång ett tag. Den är kort och gott som Värsta språket men i poesiform. TV-programmet är dock bättre.

Men tro för den delen inte att dikterna inte är allvarligt menade, men de är ändå så tillbakalutade så de stör nog inte någon eller kanske är det just det dom gör, just därför. De stör inte mig, jag trivs i sällskap med sådan här poesi. Jag tycker Fredrik Lindström är modig för han vågar vara en renässansmänniska idag, här och nu och fullt ut. Gör allt och lite till. Jag gillar det.

Dikterna är vardagsfunderingar med snärtar och spretighet. Det håller mitt intresse uppe nästan hela tiden utom när Lindström ger sig in i metaforikens konst. Då skär det illa i mina öron och skorrar falskt. Jag jagas av känslan om han menar allvar eller inte. Detta beror väl på att jag har sett honom i så många andra roller och jag vet inte än hur han spelar rollen som poet. Det påminner mig om Lundell och hans diktbok Tid för kärlek. Romantiken ligger ungefär på samma nivå och i samma stad. Detta är storstadslyrik, en ersättning för naturlyriken kan jag tycka.

Problemet är väl kanske att inte många kommer ta den här boken på allvar i det litterära Sverige. Han är ju känd och ges ut därför. Jag kan tycka det är tråkigt för diktsamlingen är inget att skämmas över. Samtidigt kan jag ge mig tusan på att den inte skulle getts ut om det hade varit en slumpmässig Lindström ur telefonkatalogen som skickat in en dikt som t.ex. "Kvinnan och mannen".

Kvinnan
i begynnelsen
av historien
blyg och skygg,
fulländad
- en guds avbild.

In kommer mannen
från vänster
och vill genast
ta henne på fittan.

Och det tycker jag är lite synd.