Orhan Pamuk tilldelades nobelpriset med motiveringen att han ”på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning” Mer konkret lär hans skicklighet ligga i att copypasta ihop romaner av tjuvgods hämtat från både turkiska, europeiska och mellanösternska traditioner. Säkert har det också engagerat omvärlden att Pamuk som en av få turkar lyft den känsliga frågan om folkmordet på armenier och kurder i dåvarande Osmanska riket.

Essäsamlingen Andra färger lever på sina ställen upp till författarens rykte, men rymmer också sidor man helst river loss och slänger.

Ena stunden kan Pamuk, helt blind för sentimentalitet, gå loss på det acksåsorgligt-poetiska hos en döende mås och bifoga en blek och gråtmild snyftare till novell. Andra stunden skriver han blixtrande insiktsfullt om nationell identitet, kulturkrockar och det it´s complicated-förhållande som råder mellan Turkiet och Europa.

Ena stunden framställer han sin schablonartade och glättigt naiva litteratursyn och drar till med innovativa kraftuttryck som att litteraturen, den är minsann som ”balsam för själen”. Andra stunden levererar han en idoldyrkan av Dostojevskij, Nabokov och Camus som är så övertygande att man pausar för att kolla nätantikvariaten.

Ena stunden kåserar han med slöa slutarökafunderingar och tårögt romantiserande av sin barndoms Istanbul. I nästa stund går han bakom sitt romanbygges kulisser med en så avslöjande öppenhet att det fängslar även den som inte sedan tidigare känner verken. Han ber till och med om ursäkt för den politiska detektivhistoria han infogat i Mitt namn är röd.

Den som någon gång köpt en platta med underrubrik i stil med A collection of b-sides and rarities känner igen sig här: vissa spår borde skrapas bort med spik, andra kräver höjd volym.