När prologen i en bok avslutas med meningen "Jag var fortfarande full, och jag hade skjutit sönder telefonsvararen i förra veckan" så blir jag lite nervös. Jag blir nervös att huvudpersonen ska ha ett skjutgalet finger och en svårförklarlig antipati mot telefonsvarare. Men mest av allt blir jag nervös för att huvudpersonen ska vara den tysta machotypen och samtidigt lite svårmodig med ett mörkt förflutet och fullständigt personifiera stereotypen för en förutsägbar privatdeckare.

John March har ett mörkt förflutet med en fru som har omkommit under smått dunkla omständigheter. Han springer en eller ett par mil om dagen, äter tonfisk efter det och spöar småbus med glädje. Han var själv en gång i tiden polis men arbetar nu som privatdeckare. Han klär sig snyggt men avslappnat och kvinnorna gillar honom även om han inte riktigt släpper dem inpå livet. John March är inte helt oväntat en riktig machoman.

Han får i uppdrag av en gammal vän som är advokat att utreda vem som utsätter en gemensam klient för utpressning och hamnar på så sätt i luven både med FBI och finansvalparna på Wall Street. Alla spår leder till en man som osar pur ondska och mönstret är att utpressaroffren själva kanske inte är enbart offer.

En större del av boken irrar March omkring och träffar en massa människor som har kopplingar till den den onde mannen. En väldigt mycket mindre del av boken ägnar han faktiskt åt att umgås med människor, släktingar och vara lite mänsklig. Men ska man generalisera så går det hela ut på att en mycket macho privatdeckare råkar mer eller mindre illa ut mest hela tiden i sin strävan att hitta lösningen på ett inte särskilt rafflande problem.

Jag gillar inte den hårdkokta tonen eller frånvaron av lite mjukare vanliga, mänskliga relationer. Jag tycker huvudpersonen är menlös och tempot är för lågt. Det är för mycket finanser och för lite verklighet. Jag saknar lite finess och intelligent spänning. Jag saknar att bli överraskad. Beskrivningarna av människors yttre är i stort sett det enda som jag uppskattar. Och det kanske är lite väl ytligt.

Den här boken passar säkert någon. Den passar inte mig alls.