Fyra personer i ett odefinierat land flyr undan inbördeskrig. De kommer till en herrgård som märkligt nog är helt orörd av striderna. Där härskar en ensam kvinna som är ytterst förtegen om sin situation. Någon är borta, kanske död. Någon annan kommer på oönskat besök från det förflutna. De fyra slår sig ned på herrgården, men finner snart att deras olika bakgrunder och intressen driver dem åt olika håll och ställer dem mot varandra. De har gjort följe av en slump. Eller kanske inte? Och till slut finns bara en av dem kvar.

Mycket klarare än så blir inte ett handlingsreferat av Anna-Karin Palms Herrgården. Allting är diffust, inte minst karaktärerna och berättaren. Allting är medvetet, klichéartat mystiskt i lager på lager. Den opålitlige berättaren är upptagen av sin egen opålitlighet och dolda motiv. Allting är mycket litterärt.

Miljön känns mellansvensk men situationerna är främmande. Romanens verklighet tar form bara steg för steg för läsaren och blir sällan riktigt gripbar. Alltsammans skapar en distans, som i ett töcken. Vi rör oss i en lite kylig dimma, där det som kan uppfattas alltid är en smula vagt, osäkert och godtyckligt.

Precis som i debutromanen Faunen arbetar Palm med minnen, men om Faunen hade drag av kitsch och 1800-talspastisch har Herrgården en mer olycksbådande ton. Svalheten är densamma. Det är intressant snarare än engagerande. Psykologin finns där, men man kommer ändå inte särskilt nära karaktärerna.

Palm är en genomtänkt, analytisk och hantverksskicklig författare. Bakom hennes texter skymtar mängder av andra, vaga intertexter som långt ifrån alltid går att sätta fingret på, men ständigt finns där. Hon framstår onekligen som verkligt påläst och medveten om alla de klichéer hon använder.

Det vilar en torr lekfullhet över Palms sätt att skriva som jag kan uppskatta, men jag kan inte svära på vad hon egentligen vill med det. De är på något sätt mer filosofi än berättelser, och roar snarare än berör. Och det på ett ganska diffust sätt.