Ibland kan äldre litteratur inge en verkligt överväldigande känsla av allmänmänsklighet. Att essensen av att vara människa i stort sett är densamma oavsett tid och plats. Plötsligt känner man sig som en del i något enormt, en gemenskap. Och ibland gör man inte det. Ibland är det riktigt svårt att över huvud taget relatera till något skrivet. Man sitter och stirrar på ett verk och det säger en ingenting. Det kan bero på ett innehåll som är svårt att identifiera sig med, eller på en form som helt enkelt döljer något eventuellt allmänmänskligt under stora sjok av till exempel rim och ändlösa pretto-monologer. Ungefär så känner jag för denna slutgiltiga version av Faust.

Att jag kallar den slutgiltig beror naturligtvis på att det finns flera. Den här utgåvan innehåller Faust I och Faust II, de sista Goethe publicerade. Han arbetade med Faust i princip hela sitt verksamma liv, och det tragiska, om ni frågar mig, är att han bara gjorde den sämre och sämre. Det första utkastet som finns bevarat, det som brukar kallas Ur-Faust, är i jämförelse både fräschare, mer sammanhållet och mindre bortförklarande, men efter det blir det bara långrandigare, rörigare och poänglösare. Denna slutgiltiga version har så många prologer och ramberättelser att den stackars läsaren hinner somna flera gånger om innan det egentligen ”händer något”. Och att faktiskt spela stycket kan det inte bli tal om utan avsevärda strykningar. Det är väl också snarare ett läsdrama. De tidvis snabbt skiftande miljöerna, specialeffekterna och myllret av människor skulle möjligen kunna uppföras i modern film, alternativt animeras av det Disney som gjorde Dumbo (ni vet, den där elefantungen blir packad och hallucinerar halva filmen).

Men vad värre är oskadliggörs hela handlingen av en ”prolog i himlen”, där Gud tillkännager att djävulsfiguren Mefistofeles, som ska försöka lura till sig den uttråkade akademikern Faust, aldrig kan vinna. Att Faust sedan dräller land och rike runt inblandad i diverse dåligheter och inte minst förstör livet för den unga Gretchen – urbilden för den stackars oskyldiga flickan av folket som blir förförd av en mer erfaren, eventuellt ondskefull, man som tröttnar så fort han fått henne – spelar liksom ingen roll. Goethes Faust är egentligen en väldigt modern människa, på jakt efter makt, kärlek, mening. Rädd att stanna upp och uppskatta vad han har skyndar han ständigt vidare, alltför upptagen med sin egen ångest för att se att han i sin brådska trampar på andra. Tyvärr låter Goethe honom agera i ett vakuum där inget han gör får några konsekvenser, han behöver aldrig ta ansvar för sina handlingar. Faust blir på det sättet en sorts anti-existentialism, totalt poänglös.

Goethe var långt ifrån den första som skrev om Faustkaraktären – karln lär till och med ha funnits på riktigt, omkring år 1500 – men hans version är onekligen den mest kända, och det är kanske därför hans Faust är intressant att läsa. Den hör till en av vår kulturs stora myter. Samtidigt är det ett ganska dåligt argument, att man bör läsa saker bara för att de hör till kanon. Det gör de ju enbart för att vi envisas med att läsa dem, skriva om dem och inte minst tvinga på våra litteraturstudenter dem.

Mefistofeles-gestalten var enligt Goethe själv en symbol för franska revolutionen. Mer psykologiskt intressant bli pjäsen emellertid först om man ser – och det är väl den gängse moderna tolkningen – Mefistofeles som Fausts alter ego, de dunkla sidor hos sig själv han inte vill kännas vid. Och allvarligt talat har även detta gjorts bättre på andra håll, till exempel i filmen Fight Club.