Glöm mig inte handlar om sjuttonåriga Stella som precis slutat skolan och bor med sin mamma i en förstad till London. Boken inleds med att en liten flicka försvinner från ett hus längre ner på gatan och efter ett tag börjar polisen rikta sina misstankar mot Stellas mamma Terri. För tjugo år sedan, när mamman var ung, var hon nämligen med om en liknande händelse när ett barn som hon var ute och gick i skogen med försvann, och det fallet klarades aldrig upp. För Stella kommer det som en överraskning, hennes mamma har inte berättat något om den händelsen för henne, och hon tvingas nu ta itu med både sina känslor inför mammans hemligheter och med media och arga grannar som samlas runt deras hus när de får reda på att mamman är misstänkt.

Det här är en bok som utspelar sig i två skilda tider. I nutid berättar Stella i jagform om sina tankar kring mamman, den försvunna flickan och pojkvännen Robbie, som hon är på väg att göra slut med. I dåtid och tredjeperson skildras mammans upplevelser för tjugo år sedan, och när läsaren slutligen får reda på vad som egentligen hände får Stella det samtidigt, eftersom mamman då berättar det för henne. Det hela är en skickligt komponerad deckarhistoria även om man redan tidigt anar ungefär hur det ska gå, och även om den saknar den riktigt starka spänning och känsla av ödesdigerhet som finns i Cassidys förra ungdomsbok En andra chans. Tematiskt liknar de varandra på det sätt att det även i den finns ett brott som begåtts i det förflutna och att omständighterna kring det avslöjas efterhand, men i den boken var det den unga huvudpersonen själv som varit med om brottet i det förgångna och i nutid måste leva med konsekvenserna. När det som här istället är huvudpersonens mamma kommer de riktigt starka känslorna och svåra frågorna lite längre ifrån oss som läsare.

Mer intressant här blir istället de andra frågor Stella funderar kring, som relationen med pojkvännen. Den är något hon har inlett och hela tiden varit mest aktiv i, men nu när Robbie slutligen blivit totalt beroende av henne är hon inte längre intresserad av honom. Det är en insikt hon tvingas komma fram till och stå för trots att hon inser hur sårande det är för honom. På samma sätt som det blir ett beslut att ta på vägen till att verkligen bli vuxen, så blir hon också tvungen att ta itu med sin relation till mamman. Stella och hennes mamma har en fin relation, men Stella har redan tidigare ofta intagit föräldrarollen i förhållande till den ibland slarviga och lynniga Terri, och nu accentueras det i och med att mammans traumatiska minnen väcks till liv. När Stella slutligen får reda på vad som hänt i det förflutna blir hon också tvungen att ta moralisk ställning till det beslut hennes mamma fattade då.

Intressant rent berättartekniskt är också greppet med dåtidsberättelsen insprängd i nutidshistorien, inte minst för att de två historierna är så pass lika varandra. Båda handlar om unga flickor som precis slutat skolan, som har sina första möten med kärlek och sexualitet, som funderar kring sin framtid och tvingas ta itu med relationen till den egna modern. Att en utveckling har skett blir tydligt när man ser på de olika detaljerna: Terri växer upp i ett religiöst hem i ett litet lantligt samhälle, och när hon blir kär intar hon en passiv trånande roll i förhållande till en äldre man. Stella däremot bor i en stad, hennes mamma är lössläppt snarare än religiös och själv är hon den som styr i de egna relationerna. Men oavsett dessa bilder av skilda tider så handlar båda historierna om att bli vuxen och i bildlig mening förlora barndomens oskuld: något som ju också förstärks med hjälp av att oskuldens symbol framför andra, det lilla barnet, rent bokstavligt försvinner i de båda historierna.