Jag gillar verkligen Peter F Hamilton. Serien Night’s Dawn är bland det bästa jag läst och serien om Greg Mandel är också helt underbar. Hamilton skriver med en enorm inlevelse och utvecklar sina karaktärer genom hela berättelsen. Deras utveckling ÄR resan. På frågan hur han lyckas skapa den där naturliga självklara känslan i miljöbeskrivningarna svarade han att han först skapar hela världen, hur den kommit till och vad som driver den framåt. Om han inte kan tro på det själv så hur ska han då få någon annan att tro på det? Jag vet inte om det verkligen går till på det viset men jag vet att det fungerar och det räcker bra för mig.

I Pandora’s Star, som är den första delen av två, möter vi en mänsklighet som genom maskhål koloniserat hundratals världar, mött ett antal andra intelligenta raser och till och med själva skapat en. Det är en värld där Internet kallas för ”the unisphere” och spam nästan inte existerar. Tack vare maskhålen har man inte haft något behov av traditionella rymdfärder. Ett astronomiskt fenomen utom räckhåll för maskhålstekniken ändrar på detta. Två stjärnor slocknar på ett ögonblick. En fysisk omöjlighet. Man bygger ett rymdskepp som kan färdas snabbare än ljuset som skickas ut för att undersöka.

Tidigare har mycket av det Hamilton skrivit haft en koppling till döden och framförallt återuppväckandet från den. Den här gången har han byggt vidare på det ämne som han behandlar i Misspent Youth, föryngring, man undviker döden helt och hållet. När du levt ett fullt liv och kroppen börjar bli gammal och skröplig lägger du in dig på en klinik något år och kommer tillbaka ut i livet som tjugoåring igen. Hamilton hanterar detta mästerligt och det blir en naturlig och väl integrerad del av berättelsen. En så pass stor förändring i samhället får mängder med konsekvenser, både stora och små. Idéen om livslånga förhållanden förkastas och det är naturligt att man byter partner en eller ett par gånger under varje livscykel, dynastier byggs upp där samma människor styr under flera århundraden och släktförhållanden kan med tiden bli riktigt komplicerade. Som det gamla ordspråket lyder ”Life’s a bitch, then you rejuvenate and do it all over again”.

En intressant passage är den klassiska ”Who dunnit” Hamilton vävt in i bästa Agatha Christie-stil. En gammal olöst mordgåta där offret självt, som naturligtvis återuppväckts, inte kan se någon anledning till mordet och de övriga ledtrådarna inte leder någonstans. Det är en mordgåta där själva föryngringsprocessen spelar en nyckelroll. Det är skickligt att föra historien framåt samtidigt som en av dess grundförutsättningar slås fast.

Jag har tidigare kritiserat Walter Jon Williams för att inte våga sig på att skildra andra intelligenser och göra dom till en del av historien. Han valde bort det spåret och romanen blev lidande. Hamilton vågar. Han vågar ta steget nästan fullt ut och bygger också här upp en hel värld för att förklara vad som driver och motiverar Prime som rasen kallas. Förutom de underbara världsskildringarna och personerna är den stora behållningen delvis sättet mänskligheten reagerar på Prime men framför allt hur Prime reagerar på mänskligheten. Den saknar många av de känslor som driver oss och är i grunden väldigt enkel så på det sättet har även Hamilton valt en enklare väg. Nu är det i och för sig så att det är just Primes enkelhet som är dess styrka och som skapar det dynamiska samspelet mellan de båda raserna. De mänskliga influenserna som smyger sig på skapar bara förvirring och försvagar. Rå skoningslös effektivitet är dess största fördel.

En av forskarna som skapade maskhålen bestämmer sig för att det enda sättet att komma till botten med hotet från Prime är att fråga en av de raser som funnits i universum mycket längre än mänskligheten. De mystiska ”Silfen” som talar i gåtor och verkar nästan alvlika på det sättet med sitt evighetslånga perspektiv på saker och ting vandrar mellan världar som andra joggar igenom skogen borde veta om några gör det. Jakten på dom är en episk resa genom en mängd världar. Hur ska det sluta? Kanske med att man efter för många världar till slut faller över kanten?

En annan spännande del är den parallella historia som finns i bakgrunden och som mycket väl skulle kunna vara huvudhistorien men vi kommer aldrig riktigt dit. En grupp terrorister påstår att en främmande varelse som kallas ”Starflyer” har infiltrerat mänskligheten med sina agenter. Dess mål är att mänsklighetens undergång och detta ska den åstadkomma genom att utnyttja det kaos som uppstår när Prime anfaller. Hur denna del av historien utvecklas är ganska förutsägbart men det ska bli spännande att se hur Hamilton vrider till det hela i nästa del.

Hamilton har en historia av vackra slut där det känns som att historien bara har börjat. Det stämmer den här gången också men det är ju del ett av två så det är inte så konstigt. Boken slutar med en riktig cliffhanger så nästa del får gärna komma snart. Riktigt snart.