De flesta av oss har sett honom. Om inte i verkliga livet så på tv. Där har jag sett honom. Ni vet, brandmannen som kämpar vidare med sitt liv trots att han skadats så svårt av elden. Lasse Gustavson heter han.

Han är en av Sveriges mest populära föredragshållare och man kan inte annat än att bli inspirerad av en man som vet vad det betyder att kämpa och att leva vidare. För det är precis det han har gjort, han har trotsat allt som är möjligt. Genom att kämpa, genom att tro och aldrig ge upp. Idag verkar han leva ett liv som är så normalt det bara går med de skador han ådragit sig.

En ren såg på mig och återgick sedan till att beta. Den tittade på mig som förra gången jag var här. Människorna tittade annorlunda numera. Mycket annorlunda. Men inte renarna.

Ja, det är klart att människor tittar till. Vi är nyfikna på allt som är annorlunda och Lasse ser mycket annorlunda ut. Måste erkänna att jag själv tittat mer än en gång på bilden på boken. Det är fascinerande på något vis. Skrämmande men samtidigt fantastiskt. Det lyser igenom och man kan se att det är en stark människa bakom den skadade huden.

I boken är det trots allt det jag saknar. Styrkan att klara det omöjliga. Det verkar så käckt och inte alls så svårt. Lite som göteborgare i allmänhet. Käckt.

Jag förstår att man vill skriva den här boken så att alla kan förstå, enkelt och konkret. För att den ska bli lättillgänglig. Så att alla kan läsa. Enkelhet är något jag brukar gilla. Dvs. när man lyckas få det krångliga att bli lättförståeligt. Men jag tycker att det känns lite konstigt när man låter det hemska bli mindre hemskt bara för att man vill nå ut till många. Om många ska läsa så tycker jag att det vore bättre om de fick läsa om hur det verkligen känns. Hur det känns inombords när människor tittar konstigt. Hur det känns att inte känna igen sin spegelbild. Jag skulle verkligen vilja vet hur Lasse känner och tänker. Vill veta mycket mer än det som står i boken.

Men det kanske är hemligt.

Boken kanske fungerar som ett komplement till Lasses föredrag. Som en ingång till förståelse eller ett sätt för Lasse att få ”skriva av sig”. Men det är hemligheten man vill ha och det är den jag saknar.