Om man, som undertecknad, läst konstvetenskap i flera år för att så småningom kanske eventuellt kunna arbeta med att kritisera konst på ett eller annat sätt, blir man naturligtvis nyfiken när någon viftar med en bok vars titel antyder att man kan lära sig hela den komplicerade process som kallas konstkritik, eller "konstkritici" som på Strindbergs tid, på den försvinnande korta tiden av en timme.

Det är onekligen en imponerande uppgift.

Det lilla häfte som för första gången utgavs 1877, när Strindberg var 28 år, har tryckts om flera gånger och nu senast är det i Bakhålls upplaga som herr Strindberg ställer upp det ABC som ska lära oss till konstkritiker.

Genom konstkännarens alfabetet leder han oss med säker skärpa, satir och ironi. Han beskriver med svängig självklarhet vilka uttryck som med fördel kan användas, och ger exempel på meningar som en konstkritier-wannabe gör helt rätt i att skriva på en liten lapp och lägga i bakfickan. Han delar med sig av konsttekniska termer så att konstkännaren kan övertyga med kombinerad analysförmåga och tekniskt kunnande.

Strindberg inleder med ett förord där han målar upp en scen som han låter oss förstå inträffade på var och varannan konstutställning under det sena 1800-talet. Två konstkännare far arm i arm runt på en utställning, betraktar och undersöker målning efter målning, ömsom skärskådande ett litet mörkt hörn av tavlan, ömsom ivrigt diskuterande från många meters håll. Dessa konstkännares framfart kan få vilken utställningsbesökare som helst att bli förskräckt. Men då kommer Strindberg in och talar om att vem som helst kan träda in i herrarnas ställe – eller i alla fall genomskåda dem.

I ABC:et låter författaren oss exempelvis veta att ordet "fantasi" är onödigt i konstkännarens vokabulär, ty då denna "alldeles saknas i den moderna konsten, behöver kännaren ej veta något därom". Däremot är det viktigt att kunna lämna dubbeltydiga omdömen då konstkännaren måste vara diplomatiskt och hålla ryggen fri. Detta är de facto kännarskapets höjdpunkt! Ett dubbeltydigt omdöme innehåller både beröm och klander, som "Koloriten är fin, men likväl något svag i enskilda partier". Så fortsätter det, bokstav för bokstav, och man ler imponerat åt författarens fantastiska förmåga att på ett svalt satiriskt sätt formulera sig, men man anar den underliggande irritationen som sannoligt växt fram genom läsning av konstkritik i tidningar och besök på museum.

Detta skrevs för mer än hundra år sedan och Strindberg riktar sig mest mot kritik av målningar. Det är kanske inte lika tillämpbart idag, då konsten domineras av andra konstformer än det rena måleriet. Ändå är det tänkvärt och underhållande att läsa och fundera över hur mycket man verkligen ser i ett konstverk och kan utläsa, och hur mycket konstkritikern läser in i verket för att kunna lämna skarpsinnig och välformulerad kritik.

Rekommenderas för alla som någon gång funderat på att bli konstkritiker. Och alla andra.