Jag har läst flera av Jan Stenmarks tidigare böcker och jag läser de små rutor som publiceras i Aftonbladet så ofta jag kommer åt. Jag gillar hans sätt att ge en ny mening åt de mest triviala bilder. Det finns en burlesk ton och en förkärlek för det absurda i bilderna och det känns så befriande.

I Örat mot väggen hittar jag dock nya stråk. Det är inte roligt på samma sätt längre utan det finns ett mörker överallt. Bilderna är uteslutande svartvita, tuschdragen grövre och kontrasten överexponerad.

Här kan man också ana en historia. Den går från barndom via ungdom för att landa i vuxenvärlden men den är långt ifrån idylliskt. Överallt bland bilderna lurar de rimmade textraderna med sina undertoner. I barndomen finns både övergrepp och utanförskap men också den arbetsamma erövringen av vuxenvärlden.

Att prata om barns dödslängtan, skräck och utsatthet är svårt i sig och i det närmaste tabu. Här görs det till bilder som varit glättiga men som förlorat glansen i kopieringen. Intill varje bild finns fyra rader text på rim. Varken mer eller mindre och det är här svärtan blir tydlig.

Rättframheten gör intryck på mig. Bilderna och texten tillsammans gör mig så förvånad att beskheten i tonen går rakt in i magen. Det är sextio- och sjuttiotal i dessa bilder. Vuxna människor är lika olyckliga som barn. Livet är meningslöst och människorna har det svårt med hoppet.

Alla personer är fast i sina roller. Kvinnorna är hysteriska bystdrottningar och småpojkarna är bara intresserade av flickor för att de är just flickor. Männen är ensamma i sina överrockar.

Det är en värld utan tillförsikt som hörs om man lägger örat mot denna bok. Jan Stenmark är fortfarande genial i sin bildbehandling och får mig att tänka till även om jag har skrattet på tvären i halsen.