Jag tänker åka färja, det blir billigast. Inte tänker jag ha med mig så värst mycket packning heller. Jag har tänkt köpa nytt. Jag tänker börja mitt nya liv i nya kläder. Jag vill komma till London som en väldoftande blomma och inte som någon dammig, smulande eternell…

Så skriver romanens huvudperson, 21-åriga Helena Olsson, förväntansfullt i sin dagbok inför uppbrottet från tristessen i Gävle där hon arbetat på Pappersbrukets internpostavdelning och suttit på Lyckan med kompisarna och rökt och druckit kaffe i timmar. Helgfyllorna följer alltid samma mönster: Ullis och Helena delar på tre flaskor Perlette men dricker bara upp två och en halv. I fyllan som följer händer det att Helena drar hem f d pojkvännen som är rockmusiker i gruppen The Sin och har sex. Men det är inte direkt något som är förknippat med lust, det är snarare något som bara händer, och dessutom alldeles för fort. Året är 1984 och deppgruppen Cure är husgud.

På söndagarna i Gävle precis som på många andra ställen kommer ångesten inför den kommande arbetsveckan. Och visst känner man igen sig i det här:

Även fast man går på promenad eller på bio eller vad som helst, ligger den förestående pissveckan i luften och varslar om sig själv. Jag kan inte se på Sportspegeln. Det är för mycket söndagskänsla. Samma sak är det med Bagen, men Cia Berg är faktiskt ganska snygg och man måste ju passa på att se musik när den visas på TV, även om det mest är Twisted Sister och Michael Jackson.

Inombords jublar jag när det gamla musikprogrammet Bagen nämns, och det finns en del liknande nostalgisaker. Kanske tyder det på att jag är svältfödd på 1980-talsskildringar, när jag nöjer mig med så lite. För även om olika namn på TV-program och artister flyger förbi, utvecklas de inte. (Själv var jag tio år yngre än Helena på Bagens tid, och följaktligen förknippar jag inte 1984 med några vilda flyttplaner. Hjältarna hette förresten Imperiet och inte Cure).

Det har framförts kritik i olika tidningar som går ut på att Charlotta Cederlöfs berättelse saknar djup. Någon har menat Hello love är alltför lik debutromanen från 1995, Och likväl rör hon sig, och att författaren inte utvecklats. Jämförelsen med nämnda högstadieskildring kan jag inte kommentera, då jag inte läst den. Vad gäller djupet i berättelsen känner jag mig kluven. Det finns något autentiskt och kanske rent av poetiskt i den lite ostrukturerade dagboksformen. Samtidigt saknas perspektivskiften, miljöbeskrivningar och annat. Borås tidning gjorde den intressanta iakttagelsen att trots att romanen utspelar sig på 1980-talet har språket en tydlig 1990-talskaraktär. Kanske skulle språket kunna sorteras under någon slags anspråkslös men självutlämnande krönikestil.

Tankarna går till Linda Norrman Skugge. Jag är som sagt kluven till denna enkla dagboksstil, för samtidigt som den riskerar att bli banal, känns ämnet som en plankträff rakt på hjärtat och därför är Hello Love självklart läsvärd, särskilt med tanke på att romanen inte tar särskilt långt tid i anspråk. Vem har inte längtat bort från uppväxtstadens inkrökthet och förutsägbart till världsmetropolens äventyr? Att längta till ett varmare och öppnare klimatet är kanske nordbons lott. Och kanske är denna längtan det som får det här samhällets vardag att rulla vidare. Det är lättare att komma upp en grå och kall måndagmorgon om miljonvinsten på Stryktips, Trav eller Bingolotto hägrar därframme. Och så inbillar vi oss att det skulle bli så mycket bättre om vi fick den där miljonen.

Charlotta Cederlöfs ämne är lätt att känna igen sig, oavsett ålder tror jag. Samtidigt riskerar intrigen att följa en förutsägbar tragedimall. Och givetvis blir mycket av Helenas vistelse i London inte alls så glamourfylld som hon hoppats. Hon lämnar sällan vandrarhemmet i Camden town om kvällarna, och umgås mest med folk som bor där. Och det visar sig att väninnan Anna-Lena som skrivit så entusiastiska brev från London som börjat just med Hello Love inte heller har så mycket koll på utelivet. Anna-Lena har dessutom blivit ihop med en het italienare och lämnar sällan hans sällskap. Helenas jobb som servitris på ett café på Victoria Station är föga mer stimulerande än jobbet på Pappersbruket. På en av de lediga dagarna blir hon sjuk, och misären tycks nå sin kulmen.

Jag ligger i mitt lilla rum och fryser. Inga brev i morse. Ingen bra bok. Ingen telefon… Jag tog mig ner till matsalen men den var låst så jag kunde inte koka te… Jag är kissnödig men det är för långt till toaletten och golvet är så kallt. Jag har bara ett tjugofempencemynt kvar till elementet och det måste jag spara till inatt.

Ännu mer fläckas drömmarna av att f d pojkvännen dyker upp i London. Vad som händer ska inte avslöjas men Helena grips av panik när kompisen Mange meddelar att också han ska bo på Lord´s Hotel. Den tredje och sista delen av boken skildrar helt detta möte med Magnus. Här vänder historien och blir kanske för första gången ljus.

Helena och Magnus finner att det är mer än bara vänskap som binder dem till varann. De går på bio, dricker sig fulla genom att dricka alla drinkar de aldrig druckit och bestämmer sig för att knulla på ett hotell där man kan bada jacuzzi och läsa Financial times. Plötsligt är livet värt att leva igen och Helena vill vända åter till Sverige tillsammans med Magnus.

Att boken handlar om att bli vuxen som framförallt recensenten på Helsingborgs Dagblad betonat menar jag är att begränsa temat i Hello Love. Dessutom leder det in på en farlig väg. De där skimrande drömmarna om fjärran platser kan kanske vara förrädiska ibland, men om det skulle vara definitionen och kravet på vuxenhet att ha genomskådat allt detta som illusioner vill åtminstone inte jag vara vuxen. Dessa mogna människor ser sig själva som realister och avfärdar det mesta som romantik.

Men sanningen är att dessa hellre borde kallas cyniker!