Den här boken består av sportkrönikor från åren 1990 till 2002 och det kan tyckas vara att göra det lätt för sig att som krönikör bara bunta ihop tidigare material och publicera som bok. Det är också möjligt att själva konceptet inte är särskilt banbrytande men en bok måste, enligt min mening, bedömas av det faktiska innehållet och sanningen är den att Mats Olssons texter fungerar alldeles utmärkt i både bok och repris.

Jag gillar Olssons sätt att skriva helt enkelt, hans sätt att sätta fingret på vad idrotten handlar om, hans liknelser och hopkok.

Det är en sorts brokig prosa med karakteristiska, små korta påståendena i slutet av varje text vilken på ett förnämligt sätt lyfter fram både stora och små händelser. För som idrottsintresserad och fotbollsfanatiker är det mycket minnen det handlar om, både glada och sorgsna. För mig frammanas de lyckligaste stunderna i texterna om triumferna under VM-året 1994 när lilla Sverige gjorde det nästan omöjliga och var en romarioskalle från att gå till final. Det som får mig att må allra sämst är krönikan om förlusten mot Costa Rica i VM i Italien 1990.

Den är inte bara händelser utan också individer som väcks till liv i boken. Vem hade inte glömt Salvatore Schillaci, Sara Wedlund eller att Tomas Brolin faktiskt spelat fotboll och gjort det bra! Mest berör ändå Olssons skildringar av GUD (Stefan Schwarz). En ren kärlekshistoria som fick ett abrupt och allt för tidigt slut på grund av en hälsena i Graz, 30 mars 2000.

Skulle jag startat företag, seglat jorden runt, blivit tränare – ja, vad som helst som krävt mer än en – skulle Stefan Schwarz varit mitt förstaval. Det du ser på en plan går igen.

Att läsa Mats Olsson är riktigt kul men jag vågar påstå att ett i alla fall måttligt idrottsintresse är en förutsättning för att uppskatta den här boken. Ni som inte delar detta intresse, ni som inte förstår eller till och med föraktar idrott får skylla er själva, det är ert problem!