Det var någon gång i somras som jag utvecklade en besatthet av rabarber. Till en början var det bara tanken på det sura i kombination med kryddiga, söta eller mjölkiga smaker. Rabarberpaj, kompott, marmelad, saft. Så småningom blev det något mer. Jag började tänka på texturen. Det trådiga, sträva i rabarbern som liksom kunde lösas upp och omformas inuti munnen.

Jag förstår varför Lisa Gidlöf har valt rabarbern som utgångspunkt i sin tredje diktsamling I rabarberskogen. Hos Gidlöf är rabarbern dock mer än smak och textur. Den är kropp, skydd och flykt: en egen plats att försvinna till, liksom en ingång till det vilda. En sorts motsättning till allt det rutinmässiga och instängda som familjeliv och moderskap kan innebära:

under de stora rabarberbladen
får jag vara mig själv
jag behöver inte ständigt
forma mig efter dina önskningar

På ett annat ställe låter det såhär:

rabarbern med strävt skaft
sur i munnen
jag gapar
tuggar
sväljer ner rabarberköttet
i klumpar
så att jag nästan
kvävs

Ja, det är verkligen något motsägelsefullt i bilden av rabarberskogen, som å ena sidan lockar och ger respit, men å andra sidan verkar bli för mycket för diktjaget. Kanske speglar dikten här ett dåligt samvete över att ha lämnat familjen för att hänge sig åt annat en stund?

Sidorna pendlar mellan rabarberskogen – där det djuriska träder fram och diktjaget hittar en gemenskap med andra flickor och kvinnor – och familjetillvaron hemma i soffan, där partnern och barnen är ständigt närvarande, ständigt vill saker. När Gidlöf skriver om det senare blir texten ofta mer direkt och andas en undertryckt ilska som är uppfriskande:

jag hugger tag i allt
kniper käft
gör vad som måste göras

du sitter där du sitter

hur kan jag fördela mig själv
och samtidigt bestå
som människa

Då diktjaget befinner sig i sin fristad bland rabarbern är det å andra sidan mer utsvävande och sinnligt. Jaget tycks både mer närvarande och mer frigjord från moderskroppen. Eller rättare sagt: både kroppen och jaget är något annat i rababerskogen. Kanske är det inte så viktigt vad.

Precis som i Intill haren, inuti haren är det en ambivalent dikt som skrivs fram. Längtan efter det djuriska finns även i denna nya samling: “jag är i dvala / ett ansikte som måste / uppfostras / av djuren. Här har det djuriska införlivats i rababerskogens komplexa rum. Lisa Gidlöf fördjupar och breddar sina teman och det är väldigt spännande att följa.

Rent konkret är I rabarberskogen möjligen “en betraktelse från en kolonilott” som bokens baksidetext anger. Bildligt blir rabarberskogen dock så mycket mer och jag kan inte låta bli att läsa den som en metafor för fantasin och poesin. En plats som är helt nödvändig för en skrivande människa i ett liv som ska fördelas.