Amanda Romares fristående uppföljare till den nyligen serieadapterade Halva Malmö består av killar som dumpat mig har rört upp något av en mediastorm sedan den presenterades inför allmänhetens beskådan, mitt i en annars stillastående midvinterdvala. Svt kulturnyheter benämner den som årets mest diskuterade bok, vilket måste ses i förhållande till att året knappt har börjat, men diskussionerna har minst sagt gått varma: kring hur mycket man får hänga ut en annan människa, kring vår tids relationskonsumism, kring manligt och kvinnligt, kring var gränsen för litteratur går innan det tippar över i självutfläkande förstasidesskvaller – kring hur illa det är att en kvinna drämmer en Ozempic-spruta i magen på sin kille.

I Judas har huvudpersonen Amanda gått från ett intensivt letande efter en stabil pojkvän till en intensiv samvaro med numera funna stabila pojkvän. Och det visar sig att historien inte tar slut när kärleken träder in i ens liv – tvärtom verkar det mesta pågå och fortsätta som vanligt, inklusive alla ens tillkortakommanden som människa. Romare är något av en mästare på att skildra just detta. I dagboksliknande anteckningar får vi som läsare träda in i anekdotiska skildringar av sambolivets allra mest intima delar: redan på de första sidorna redogör romanens Amanda för hur varken hon eller hennes sambo Emil bajsar på deras egen toalett i lägenheten utan går ner i bostadsföreningens gemensamma tvättstuga för att uträtta detta behov – något som självklart ger upphov till dråpliga och sjunka-genom-jorden-pinsamma incidenter. Samtidigt har bokens Amanda inga problem alls med att klämma finnar på sin sambos rumpa.

Den totala nakenhet med vilken Romare skildrar sambolivet mellan Amanda och Emil är en ständig källa till humor, men också igenkänning på ett plan som sällan tillåts ett utrymme – det är helt enkelt för konstigt att prata om att man som människa kan ligga och oroa sig för att ens kille ser väldigt feminin ut och undra om man i själva verket är lesbisk. Men Romare tillåter en sådan tanke existera i offentligheten.

På samma sätt tillåter hon sitt berättarjag vara precis så oresonlig, ångestriden och full av tvångstankar som en människa faktiskt är – att Amanda mer eller mindre tvingar sin kille att ta Ozempic för att hon är rädd att han ska bli tjock säger mycket om hennes tvångstankar och oförmåga att separera sig själv från bilden av vad en lyckad relation är, och man kan argumentera för att det också är däri det intressanta i anekdoten ligger – inte i huruvida det är moraliskt eller inte, för där är svaret uppenbart: det är självklart omoraliskt. Möjligen är det också omoraliskt att skildra ett förhållande på det sätt som Romare gör (visserligen under epitetet ”roman”, men det kan tyckas en tunn täckmantel i sammanhanget), men det kan också argumenteras vara mindre intressant i sammanhanget: vad som är spännande är det mod och den skarpsynhet med vilka Romare skildrar människans fulaste sidor i ett förhållande.

Resultatet är en bok som både underhåller och berör, och Amandas värld och de relationer som utgör navet i den – förutom sambon Emil det ikoniska Dr Pepper-gänget, systern Adina, mamman, pappan, brodern och den demenssjuka farmodern – känns i bokens slut nästan lika nära och verklig som ens egen. Trots att boken i många bemärkelser ”lunkar på” utan tydlig dramaturgisk agenda finns ingen tillstymmelse till uttråkning i läsningen; det är med en känsla av att kapas av mitt i ett telefonsamtal med en nära vän som boken helt plötsligt tar slut. I flera dagar efteråt kvarstår impulsen att ringa upp och höra hur det gick med allt.