Det är en morgon som så många andra morgnar men ändå inte. Det är hennes sista dag på Jamaica, åtminstone för den här gången. Hon vaknar tidigt bredvid honom, funderar på vad som väckt henne, tar långsamt in mer och mer av rummet och omgivningen och låter tankarna vandra. Allt ger associationer, allt väcker minnen till liv. Hon betraktar ödlorna i taket och tänker på åren som gått.

Och så vecklar historien ut sig under en enda försvinnande kort men samtidigt oändlig morgon och förmiddag, från den allra första början av relationen till det som måste bli slutet. Berättandet växlar mellan nuet och minnena på ett självklart och liksom sömlöst sätt och tar även in ett sedan, för den där förmiddagen ägde rum 2002.

Jag ser dem som bilder som exponerats över varandra. De är tre – artonåringen som kom dit med stora drömmar, den fem år äldre men fortfarande mycket unga kvinnan den här förmiddagen och så den ytterligare tjugo år äldre i en avlägsen framtid.

Jag är där med henne, med dem, i nuet och det som varit. Jag känner värmen och fukten, vinden, dofterna. Jag ser mörkret och känner trä och sand mot huden. Beskrivningarna går rakt in i mig. Jag förundras över hur det sinnliga och det intellektuella hela tiden finns med utan att någotdera tar över. Jag vill stanna i boken på samma sätt som berättarjaget vill stoppa tiden och stanna i den där förmiddagen.

Deras relation mot alla odds. Hon som kom från ett kallt land i norr och hade pojkvän när de möttes, hon som rest iväg och lämnat honom så många gånger. Han som skulle följa henne men inte gjorde det. Relationen som en protest mot men samtidigt spegling av olika aspekter på kön, klass och makt. Allt sipprar in; Jamaicas våldsamma förflutna, kolonialtiden, de rika och de fattiga. Hur det fortsätter, med vita kvinnor som kommer dit och överöser unga svarta älskare med pengar och presenter.

Hon vill vara en av dem som hör dit men hennes bleka hudfärg och avlägsna hemland gör henne hela tiden till en av de andra, liksom den ekonomiska ojämlikheten. Språket har också stor betydelse, eller språken. Svenskan, engelskan och vad jag tror är jamaicansk patois som hon lär sig tala med den lokala dialekten. Hon ser likheter mellan svenskan och patoisen och njuter av att lära sig den, njuter av nyanserna mellan den och engelskan. Det är också ett sätt att höra till men när vissa av orden vänds mot henne innebär det också ett förfrämligande.

Släktskapet med Karin i Flickvännen och Den vita staden i förhållningssättet till vad pojkvännen ägnar sig åt är nära men här handlar det om en helt annan reflektion kring våldet och hoten som finns alldeles i närheten men ofta under ytan.

Att mycket följer Karolina Ramqvists eget liv vet jag men jag söker inte mer kunskap om det. Hon är den av dem som kan göra något eget och nytt av sina upplevelser och erfarenheter utan att det känns särskilt intressant att fundera så mycket över vad som är helt självupplevt, att undra ”var det verkligen så?” Hon höjer sig över det med den där märkliga integriteten hon har. Det kan vara personligt och nära men ändå med en distans och det är en fantastisk känsla att få uppslukas av det hon skriver.