Någonsin sett filmen/serien Tank Girl? I den kämpar Tank Girl mot det hemska vattenbolaget, som har den fullständiga kontrollen över varje droppe vatten som finns. Det är nästan samma känsla som Barlow & Clarke verkar vilja frammana i den här boken; världens vattenresurser håller på att privatiseras, till en handfull stora, transnationella företags vinning. Dags att kämpa mot det, är budskapet.

Boken inleder med ett par kapitel som sätter agendan. Budskapet; kris! Det är ett sammelsurium av fakta som presenteras – allt ifrån vattennivån i Colorado-floden eller E.coli-bakterier i Quebecs vatten, till Slovakiens vattenproblem. Detaljerna fogas samman till en mosaik. Eller gör de verkligen det? Vilka slutsatser kan vi verkligen dra av alla de olika exemplen, hur typiska är problemen? Det är ganska svårt att veta, eftersom författarna presenterar få globala uppgifter (sannolikt därför att de inte finns att få tag på). Och hur nya är trenderna egentligen? Har t.ex. inte konflikter om färskvatten förekommit under många decennier, sekel, årtusenden? Har konflikterna verkligen ökat? Återigen, svårt att veta…

Att det finns stora problem på många håll råder det ingen tvekan om. På många håll används det på tok för mycket vatten. På andra håll används vattnet till helt fel saker (t.ex. till att vattna golfbanor, medan folk törstar). På många håll är vattnet gravt förorenat. Och så vidare. Samtidigt känns författarnas problemformulering som tämligen orättvis. Privatiseringar/entreprenad av vattenförsörjningen har inte alltid varit misslyckat. Och offentlig regi har långt ifrån alltid varit lyckat. I England har exempelvis många kommunala vattenbolag varit oerhört misskötta, medan privata bolag har förbättrat servicen avsevärt. Och England är långt ifrån otypiskt. Men det tar man inte upp.

Det verkar samtidigt motsägelsefullt att författarna å ena sidan klaga över att vi använder för mycket vatten på många håll i världen, samtidigt som de motsätter sig att priserna höjs. Här är det oerhört viktigt att göra skillnad på rika och fattiga länder. I de rika länderna utgör kostnaden för vatten en oansenlig del av ett hushålls budget. Höjda vattenpriser skulle här kanske vara en bra metod för att få folk att börja spara lite på exempelvis duschandet, och framförallt få industrin att börja snåla med vattnet. Däremot skulle samma politik kunna få katastrofala konsekvenser i ett fattigt land i Syd, framförallt då dricksvatten är en bristvara.

Alarmismen boken bygger på känns dessutom ibland aningen överdriven. Ett stort problem som författarna fokuserar en stor del av boken kring är exempelvis den ökade koncentrationen av vattenbolag. Det är egentligen bara två företag (Suez och Vivendi) som kontrollerar nästan hela den globala vattenmarknaden. Låter ruskigt likt Tank Girl. Att den globala vattenmarknaden sedan är tämligen marginell går författarna hastigt förbi. Men det är – enligt deras egna uppgifter – bara omkring 110 miljoner människor som omfattas av de här bolagens försörjning. Vilket betyder att omkring 7 miljarder människor inte gör det.

Ibland funderar jag också på om den röda tråden inte är lite väl lös. Det känns som om det är ganska stora skillnader mellan å ena sidan exempelvis frågan om privatiseringar av dricksvattenförsörjningen, å andra sidan läskjättarnas varumärkesfetischism – som nu breder ut sig även till buteljerat vatten – och å tredje sidan stora dammbyggen i Syd.

Receptet vi här får oss till livs känns väl enkelt och vagt, och det i en uppskruvad debatt-ton. Det liknar mer än lång pamflett, än ett seriöst inlägg i en komplicerad diskussion. Vattenförsörjning är ett enormt problem i många länder. En kommersialisering av vattnet kan många gånger vara katastrofalt. Samtidigt är offentlig vattenförsörjning ingen underkur. Om det vore så väl… Frågan förtjänar mindre polemik.