Debutanten Malin Sanglert har med Det andra arvet skrivit en spänningsroman som börjar som en feelgood-roman men sakta men säkert får läsaren att sitta med andan i halsen och bara vilja läsa vidare.

Sofie ärver sina morföräldrars villa på västkusten. Hon reser ner från Stockholm för att påbörja renoveringen av den gamla fastigheten och sedan sälja den till högstbjudande. Visst låter det mest som feelgood med inredningstema och inte så värst spännanande? Må så vara, men när vi får veta att Sofies kärleksfulla morföräldrar plötsligt bröt kontakten med henne när hon var tretton år och att moster Katarina som Sofie överhuvudtaget aldrig träffat, testamenterat huset till henne, så blir det annat ljud i skällan. Lägg till en spattig missbrukare som verkar hänga precis på samma ställen som Sofie, en mäklare som dyker upp från ingenstans och några mer eller mindre trovärdiga grannar, så är feelgood-känslan som bortblåst.

Malin Sanglert lyckas varva spänningen i huset med vilsamma stunder vid havet och det är som läsare skönt att få pusta ut mellan varven. Hon låter Sofie minnas sina morföräldrar och samtidigt försöka att få ihop sin barndomsbild av dem med den nya informationen hon hittar när hon renoverar huset. Sofie tar hjälp av mormors kvarlämnade bananlikör för att bearbeta både sin familjehistoria och sina egna tvivel på om hon verkligen vill bli mamma…

Det klassiska greppet ”vem kan man egentligen lita på?” funkar utmärkt! Är morfars fiskarkompis Stig ärlig? Stämmer det vad grannen Majgull berättar? Har pojkvännen Simon rent mjöl i påsen? Varför har det Sofies mamma Annelie aldrig berättat för henne om hennes pappa?

Om du är ute efter en spänningsroman utan blod, så är det här din bok. Se bara till att du har några timmars ostörd lästid innan du börjar. Du kommer nämligen inte att vilja bli avbruten.