Vilket barn har väl inte vägrat sova av rädsla att missa allt spännande som kan hända efter läggdags? Sova är ju som bekant överskattat när det finns så mycket kul att hitta på i vaket tillstånd. Så vad gör egentligen de vuxna en helt vanlig kväll när barnen sover? Det försöker ett av barnen ta reda på i Anna Lundgrens och Mia Olofssons När vi sover.

Berättelsen börjar i det dova sovrummet där ett litet syskon ligger och kramar tre vilda mjukisdjur i sängen bredvid. Men det större barnet kan inte sova och och funderar på vad mamma och Seba kan tänkas hitta på nere i vardagsrummet. Kanske ställer de till med fest? Bjuder in alla de känner, dansar schottis och äter av en jättetårta? Kanske kommer det en orkester och kanske försvinner de ut sen; går på tivoli, klappar ponnyhästar och äter karameller? Och kanske förvandlas köket till en sjö med sandstrand och en roddbodd när alla festligheter är över? Kanske åker mamma och Seba iväg i den?

När vi sover är en liten språkfest på flera sätt. Boken är uppbyggd kring fyraradiga textstycken med både rim och allitterationer som ger berättelsen rytm. Hör bara på detta: ”Ljudvolymen ökar,/ det tävlas visst i schottis. Tant Hayet arrangerar/ en poppis midnattsloppis.” Här finns också sammansatta ord, allitterationer och mer ovanliga verb och substantiv som kan bli en utmaning för de minsta läsarna. Boken är tänkt från ca två år, men med tanke på språknivån kan nog tre- och fyraåringar uppskatta den ännu mer.

Mia Olofssons illustrationer är verklighetsnära men också lekfulla och ibland på gränsen till surrealistiska. Det är en berättelse som rymmer många olika människor och allra bäst tycker jag om uppslaget med festen, där alla verkar trivas och till med katten har fått en drink med sugrör att dricka under bordet.

Scenerna i När vi sover är fyllda av värme och glädje och befinner sig till en börjar i en festligare version av barnets egen vardag. Så småningom blir de också till hisnande äventyr, såväl för barnet i boken som för det lilla barnet som lyssnar/tittar på berättelsen. Och fantasierna bara fortsätter. Det är härligt att tänka på allt spännande som de stora kan tänkas göra när de små inte ser. Men kanske är det också lite skönt att märka att i verkligheten har de inte hunnit göra mycket alls. Då är det lättare att somna om. Och vem vet, kanske fortsätter äventyret i drömmen?