När jag tar tag i att läsa Ann Cleeves deckare om polisinspektör Vera Stanhope – efter att ha följt henne på tv i åratal – så har jag redan läst de hittills tre böckerna i serien om Matthew Venn i norra Devon. Det gör att jag nog förväntar mig en viss form, en ganska snabb introduktion av en miljö, några privatpersoner i den, ett plötsligt dödsfall, och så kallas poliserna in.

Så är det inte riktigt i The Crow Trap, den allra första Vera-boken.

Här möter vi tre kvinnor som ska arbeta tillsammans med en miljökonsekvensanalys i en liten stuga uppe bland Northumberlands kullar (eller Penninska bergen, men Cleeves talar vanligen om dem som ”hills”). Syftet är att jämna vägen för ny gruvdrift, vilket såklart skulle påverka många i trakten och väcker starka känslor.

Rachel är projektansvarig, anställt på en privat miljöorganisation som hon hjälpt till att bygga upp tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Han tar all cred för hennes arbete, men att försöka göra något åt det skulle innebära att behöva erkänna för sig själv att hon blivit utnyttjad. Anne är projektets botanist, bosatt i den närliggande byn och med visst rykte för sina kärleksaffärer. Grace är ansvarig för att kartlägga däggdjur och är projektets yngsta, mest okända och hemlighetsfulla deltagare. Hon är socialt avig på ett sätt som snart börjar gå de andra två på nerverna.

Till en början ser vi allting ur dessa tre, sinsemellan mycket olika kvinnors synvinklar i längre avsnitt döpta efter var och en. Tidsperspektivet förflyttar sig också, men i slutänden ligger en av de tre död ute i regnet på berget.

Först här, drygt 200 sidor in, stövlar Vera in i bilden på riktigt, och det är inte alldeles tv:s Brenda Blethyns trivsamma, lite rundnätta uppenbarelse som infinner sig.

She was a large woman – big bones amply covered, a bulbous nose, man-sized feet. Her legs were bare and she wore leather sandals. Her square toes were covered in mud. Her face was blotched and pitted so Rachel thought she must suffer from some skin complaint or allergy. Over her clothes she wore a transparent plastic mac and she stood there, the rain dripping from it onto the floor, grey hair sleeked dark to her forehead, like a middle-aged tripper caught in a sudden storm on Blackpool prom.

Fullt så fula kan kvinnor såklart inte vara ens i brittisk tv, men Veras utseende och hennes exem, som till skillnad från hennes kroppshydda för en alltmer tynande tillvara ju längre serien fortskrider, är på något märkligt sätt lustfyllt att läsa om. Som i en scen där hon spanar inifrån stugan och det första hon gör när hon när hon kommer in i huset är att dra av sig sina kliande byxor. Så, när hon riskerar att bli påkommen: ”It wasn’t so much the collapse of the investigation which bothered her. It was the thought of being caught, sitting here, wearing nothing below the waist but a pair of knickers and some wollen socks.” Jag vet inte, det är bara så … relaterbart.

The Crow Trap finns översatt till svenska, som Kråkfällan, men det är verkligen en fröjd att läsa Ann Cleeves böcker på engelska. Visserligen blir jag mycket snart medveten om att mitt naturvetenskapliga ordförråd har sina begränsningar, men man lär sig ju, och dialekten ger verkligen en alldeles särskilt lokalfärg. Här heter det ”bairn” istället för ”child”, ”aye” istället för ”yes” och ”burn” istället för ”stream”. Och jag fnissar förtjust när Vera oroar sig för att ramla ”arse over tits”. Det är väl en fantastisk bild? Den passar denna underbara, bryska hjältinna klockrent.