Lowen Ashley är en måttligt framgångsrik författare på ruinens brant. När hon får ett erbjudande om att spökskriva två romaner åt den framgångsrika författaren Verity Crawford ser den ekonomiska situationen äntligen ut att lösa sig. Dessutom får hon lov att skriva under pseudonym och kan fortsätta sin anonyma tillvaro utanför rampljusets obehagliga sken.

Eftersom Verity varit med om en olycka kan hon inte färdigställa sina böcker på egen hand, men det är först när Lowen kommer hem till författaren hon inser hur illa det är ställt. Vad som är tänkt att vara några timmars letande efter manuskript och anteckningar för kommande bokdelar utvecklar sig till en helt annan vistelse som Lowen aldrig kunnat föruspå. Och i huset finns ju Jeremy, Veritys make. Som fått Verity att lämna bitmärken på sängramen (som han sedan lånar ut till den gästande författaren Lowen?).

Tyvärr faller även bokens karaktärer platt för mig, de är varken övertygande eller engagerande. Veritys make, Jeremy Crawford får till exempel aldrig bli mer än ett tomt skal till man. Hans enda egenskaper är att han är snäll, sexig och älskar sina barn. Han finns med i berättelsen för att kvinnorna ska ha något att åtrå, men får aldrig bli en hel person.

Detta är första boken jag läser av Colleen Hoover och jag kan förstå varför hon har blivit så känd, det är full fart från första raden. Verity är en spännande och stundtals obehaglig upplevelse och beskrivs av förlaget som en mörk, romantisk thriller. Trots att jag är den mest lättskrämda läsaren i mannaminne drabbas jag dock inte av den obehagskänsla som Hoover försöker skapa, allt känns för orealistiskt och konstlat. Jag är inte heller en särskilt analytisk läsare, utan brukar låta mig svepas med, men Verity är skriven på ett sånt sätt att jag hela tiden ser förbi berättelsen och börjar analysera den istället. Hoover lyckas med konststycket att skriva en bok som är både förutsägbar och fylld med oväntade vändningar på samma gång. Det är en konst i sig.

Ett intressant ämne som passerar i förbifarten är frågan om skillnaden mellan en författare och hennes verk, detta är något gärna hade fått utforskas vidare. Vilken typ av person behöver man vara för att kunna skriva en bok ur skurkens perspektiv? Kan en snäll person skriva hemskheter som får blodet att isa?