Det finns somrar och det finns somrar. Den här sommaren balanserar tolvåriga Lea på slak lina mellan barndom och brådmogen ungdom. Föräldrarna är skilda och pappan har förälskat sig i Zofia, vars dotter Jelena är något äldre än Lea. Plötsligt bor de tillsammans i ett radhus, plötsligt har de en egen värld på övervåningen. Och plötsligt är hästarna, som varit så viktiga, inte alls lika intressanta.

Det är så mycket i det nya som är lockande; hårfix och smink, prat om killar och en frihet långt bortom det Lea är van vid. Kanske extra lockande för att hennes mamma blir så upprörd när Lea fått håret tonat och blivit sminkad av Zofia inför skolavslutningen:

Vad har du gjort? sa hon. Rösten hård. Hon slickade på sin tumme, drog den över mina läppar, mina ögonlock, gnuggade bort. Lägg av, sa jag och slog undan hennes hand. Vem har gjort det? Vad? frågade jag. Ditt hår! Dina ögonbryn! Du är ett barn, sa hon. Det är jag inte alls. Om någon vet om du är ett barn eller inte, är det jag. Du är tolv år, upprepade hon. Som att det skulle få mig att förstå någonting.

Ett tidigt tonårsuppror, gränser som testas och förflyttas men hela tiden är det Jelena som leder och det går fort. Jag får ont i magen ganska tidigt; de sexuella anspelningarna och sedan mer än så i relationen mellan de två styvsystrarna får mig att vänta på att Lea ska råka riktigt illa ut. När familjen reser till Polen och byn Zofia kommer ifrån blir det än mer tydligt att även om de vuxna finns där är de upptagna med sitt och att deras värld på sätt och vis är en annan.

Jelena är provokativ och oberäknelig och mellan raderna anas en hel del. Det är en fin balans mellan vad den tolvåriga Lea uppfattar och vad hon egentligen förstår – och vad som blir uppenbart först i det efteråt där vi befinner oss.

Elin Persson skriver intensivt och suggestivt men parallellt med det obehagliga finns skimret av en annan tid och jag får associationer till läppglansreklam och idolbilder. Det är som en nostalgisk dubbelexponering av en tid i livet som sällan är någon dans på rosor men som man ändå kan sakna.