Jenny flydde den lilla uppväxtorten Sörede och flyttade till Stockholm för några år sedan för att få sin femårsplan att gå lås: skaffa en tillsvidareanställning, ett förstahandskontrakt och en partner. De senaste åren har kantats av otrygga anställningar och försök att passa in i den värld som hon längtat till ända sedan hon var liten men nu är hon nästan där: hon har fått nytt jobb på en creddig kommunikationsbyrå, har ett andrahandskontrakt i Vasastan som troligen blir förlängt och så, ganska snart, träffar hon också Sebastian, en doktorand i sociologi som kommer från ett kulturhem och är omgiven av människor som tänker och skriver böcker, som sett världen och rör sig i den med en självklarhet som Jenny bara kan drömma om.

Inget ska växa över mig är många gånger smärtsam läsning, inte bara för att Elin Grelsson tyvärr använder sig av uttjatade uttryck och schabloner – himlar som ”är tunga, våta filtar”, ett kärleksobjekt med ”varma händer” och blonda lockar som huvudpersonen ”får en ingivelse att dra handen genom”, för att inte tala om dikotomin ”världsvan snubbe” vs ”osäker tjej”. Men, vad som på riktigt blir smärtsamt i Grelssons skildring av nutid och klass är just det senare – trots att jag som läsare irriterar mig på hur det skildras och det faktum att Jenny är en så totalt självutplånande karaktär, är det omöjligt att inte bli drabbad av henne och de situationer hon möter i det att hon har en helt annan klasstillhörighet än det umgänge som omger henne i Stockholm. Trots nötta ord finns här riktiga känslor – som när Jenny åker hem och noggrant måste välja vad hon berättar om sitt liv i Stockholm, dels för att hon vill visa upp en polerad yta för sina föräldrar som inte vet mycket mer än Sörede och det arbetsamma liv de fört där, för systrarna som blev kvar – trots att de alla tre drömde sig bort i att flytta från Sörede när de blev äldre, dels för att intresset för hennes nya liv tycks vara så litet: ingen i Sörede verkar vilja förstå varför hon inte vill vara där, vad som egentligen lockar henne i Stockholm.

Lika utanför tycks Jenny också vara i Stockholm: vad som på ytan verkar vara ett ”lyckat” liv är bara skuggan av vad hon drömde om som barn, varje rum hon befinner sig i kräver ett berättigande från hennes sida, ett tillrättaläggande av sitt jag som är smärtsamt att läsa om. Man läser med en ständig vilja att ruska om Jenny, att be henne dra ifrån sin otrygga anställning där hon jobbar häcken av sig bara för att kanske få förlängning, be henne dumpa Sebastian som tycks vara tillsammans med henne för att hon, i egenskap av ”arbetarbarn”, tycks fungera både som ett uppfyllande av en slags fetisch från hans sida men också som en smekning av hans ego som man absolut inte vill unna denna självupptagna kultur/akademiker-kille.

I slutändan får Grelsson svårt att knyta ihop det. En annan bok hade kunnat fungera med det öppna slut som man som läsare lämnas med här, men hela premissen för Inget ska växa över mig är så pass tydlig i sin klassiska dramaturgi från början att man lämnas något snopen när texten, förmodligen medvetet, men ändock inte särskilt lyckat, lämnas därhän utan att läsaren har fått något riktigt avslut.