Personligen tycker jag inte att frågan om det är ”moraliskt riktigt” att ha en älskare för att stå ut med mannen man är gift med, är hälften så intressant som varför hon måste stå ut. Jag undrade hela tiden varför i herrans namn Karolina ens vill vara gift med en karl som inte verkar bry sig om henne som person ett enda dugg? Han låter henne ta det fulla föräldraansvaret för de två bonusbarnen, men skjuter hela tiden upp frågan om det gemensamma barnet samtidigt som Karolinas biologiska klocka tickar på. Han låter sin överklass-mor och sin ex-fru köra över henne gång på gång utan att ta hennes parti, eller ens utan att se hur jobbiga situationerna blir för Karolina. Han säger att det betyder skilsmässa om hon tar det erbjudna jobbet som USA-korre, bär inte ens ut soporna, slänger sina strumpor överallt och är till råga på allt mer intresserad av att cykla än att ha sex. Är Karolina så lättköpt att de två gulliga bonusbarnen som hon uppenbarligen älskar, lägenheten på Östermalm med den vidhängande flådiga livsstilen verkligen väger upp allt det hon inte får? Jag fattar inte.

Och varför i herrans namn måste Karolina välja mellan Christian och Adam? Det känns varken feministiskt försvarbart eller ens särskilt troligt i detta årtusende. Jag kom att tänka på den gamla franska 80-tals-klassikern Saltstänk på huden av fransyskan Benoîte Groult, om den intellektuella parisiskan som mellan varven unnar sig att tumla runt i sänghalmen med den bretonske fiskaren. Nu är det väldigt länge sedan jag läste den, så det kan vara så att liknelsen haltar, men i mitt minne var det så sorgligt att kvinnan i romanen gifte sig med ståndsmässigt rätt karl, men inte fan blev hon lycklig för det. Konventionerna i Frankrike på 50-talet förutsåg inga giftermål över ståndsgränserna, men Stockholm i vår tid, borde väl ha kommit längre?

Karolina är inte heller särskilt lycklig med Christian, även om hennes mamma anser att dottern har gjort ett fantastiskt kap. I jämförelse med Karolinas väninna Joannas otrogne man, så är ju Christian inte så pjåkig, men jag blir inte klok på hon varför hon jämför dem överhuvudtaget.
Peppe Öhman skriver med lätt hand men tyvärr komplett utan broms. Jag tycker att vi borde ha kunnat klara av den här åsnan mellan hötapparna på betydligt färre sidor än de 391 som romanen stannade på. Ett litet tips från mig på hur man åtminstone kunde ha sparat ett femtiotal sidor, hade varit om vi sluppit att ideligen läsa om hur håret lockade sig i nacken på Christian (ljust) och på Adam (mörkt). Och i min värld spelar det inte så himla stor roll om Adam har en mörkblå eller grön tröja och om hans t-shirt under är vit eller ljusblå. Ett par färre situationer av allt hade faktiskt räckt. När Karolina för sjuttielfte gången borrar ner näsan i någon av bonusdöttrarnas hår och låter kärleken fladdra, börjar jag tänka att Peppe Öhman tror att jag är dum i huvudet. Och det är inte så att sexet med Adam är dåligt skrivit, det tar bara för mycket plats i romanen – i all synnerhet som de inte ses mer än en gång om året… Och alla gånger Karolina och Adam nästan avslöjas, men i sista stund så ”klarar de sig”- Skönt för dem, men tråkigt för mig som läsare. Det hade onekligen gett historien mer schwung om Karolinas svärmor hade sprungit på dem i hotellreceptionen och inte fejdat ut i intet.

I ärlighetens namn måste jag ändå erkänna att jag inte hade tråkigt när jag läste, trots både upprepningar och ”too much information”, men jag slog igen boken med känslan av att vara blåst på konfekten. Jag hade väntat mig någon form av upplösning, där vi fick veta varför Christian var så ointresserad av sex, till exempel. Typ att han egentligen var kär i sin bäste vän, men att ett sådant liv var omöjligt för en man i hans position. Men nej, det kom aldrig.

Kan det vara att det som störde mig var att hela händelseförloppet var trovärdigt, att det helt enkelt var för mycket realitet? Ingen man är perfekt, inget liv är perfekt och alla gör så gott de kan för att hantera sina små ynkliga liv. Tja, rätt åt mig – nu är det jag som är åsnan och inte kan bestämma mig mellan hötapparna ”diksbänksrealism” och ”eskapism”. Och det, det kan man ju inte lasta Peppe Öhman för.