Det finns många unga människor som vill göra allt för sina föräldrar. Så är det för Jivan, vars far behöver pengar till dyra mediciner och läkarbesök efter en arbetsplatsolycka. Jivan beslutar sig för att avsluta skolgången och ta ett jobb som butiksanställd, så att hennes mor kan minska sin arbetsbörda. Samtidigt är det ju lite flärdfullt med butiksjobbet. Drömmar om frihet tar plats.

Magister Sir, var Jivans gymnastiklärare i skolan. När han i sin vardagslunk saknar inspiration är han ovetande om hur han kommer att agera när Jivan blir rubrikstoff i medierna. Samma sak gäller Lovely, hijran som välsignar både brudpar och spädbarn för att få in pengar till kollektivet med övriga kastlösa personer. Jivan har hjälpt henne att lära sig läsa och skriva.

Jivan, Magister Sir och Lovely är så lätta att känna igen sig i. Deras liv är ingen lek, de vill ta ansvar och de vill utveckla sig. Livets brister är i deras fall en hävstång som kan lyfta dem till en annan nivå. Mest känslosam är Lovely – jag fattar tycke för henne snabbt. Eller vågar jag säga att jag gillar Magister Sirs fru, bifiguren med de krassa replikerna? Man och hustru har tagit varandra för givna och de syrliga kommentarerna vid mannens hemkomst från skolan är i klass med replikerna mellan makarna i tv-serien Pang i bygget.

När Jivan anklagas för att vara terroristen som ligger bakom ett brandattentat vaknar hejarklackstanten i mig. Var och en väcker min sympati eftersom de hamnar inför val som de vare sig kan undvika eller låta bli. Moraliska dilemman trängs med behovet av bekräftelse som de saknat i så många år. Deras längtan efter ett annat liv inbegriper också något annat. Någonstans mellan raderna hörs en fråga: Visst borde några andra i samhället också få det bättre som en följd av mitt val?

Det okontrollerbara som händer Jivan är den mest smärtsamma läsningen. Hennes mardröm som oskyldigt anklagad beskrivs i livfulla scener med de övriga kvinnofångarna i häktet inför rättegången. Hettan, hierarkin och hopplösheten får svetten att klibbas på mig trots att jag läser romanen i aprilmånadens bakslagskyla.

Jag är nog lite bländad av hur Majumdar i sina korta och intensiva kapitel balanserar dessa levande personporträtt med miljöbeskrivningarna där det indiska samhällsbygget skymtar. I kulisserna finns politiska partiledare och ingen kan egentligen bevisa hur de nyttjar flockbeteendet för att vinna makten vid nästa val. Demonstranterna utför protester i utbyte mot ett mål mat men när ord utropas om rättvisa i folkmassan slutar det mer än illa. Same, same but different, tänker jag, och ser historiens upprepning genom århundradena. Inte heller blir det bättre av att journalisten som intervjuar Jivan i häktet verkar styras av det slitna uttrycket ”Ingen rök utan eld”.

En eld sätter sannerligen den nutida indiska drömmen i ett starkt ljus. Att vilja resa sig från ett dammigt förr och inte bara underordna sig den rådande situationen är ett tema som Majumdar förvaltar på ett imponerande vis i sin debutroman. Romantiteln anspelar i första hand på den fiktiva tågbranden som är startpunkten för berättelsens samhällskritik. Men i mina ögon tycks den även spegla den eld som uppstår inombords när människor känner längtan efter ett annat liv.