”En sann kriminalhistoria” är underrubriken till Mian Lodalens roman Lesbiska ligan, och fast jag egentligen vet vari det så kallade brottet består, går det inte att helt skaka av sig förväntan. ”Kriminalhistoria”, då måste det väl ändå komma till något riktigt brottsligt, våldsamt, otäckt?

Det otäcka ligger på ett annat plan.

Istället är här vardag, en ganska slitig vardag mitt under andra världskriget, med allt vad det innebär av oro i det stora och lilla. Huvudpersonerna kämpar med att få vardagen ihop, hälsan, ekonomin och sina ganska trassliga relationer. Vardag. Sådant som inte direkt borde angå någon annan.

Så blir det inte.

Svartsjukan mellan Margit, Eva och Gunvor tar nämligen en vändning med förskräckelse när Eva en kväll tar sig till Margit, den kvinna hon älskar och, med rätta, misstänker bedrar henne. Hon är inte nykter. Inte det minsta. Det blir bråk, polisen rings in, och den berusade Eva hamnar i förhör. Därifrån nystar poliserna upp det sensationella: en ”homosexuell härva”, som pressen kommer att kalla det, ett löst sammanhängande nätverk av lesbiska relationer – ”otukt som mot naturen är”.

Det är nog inte för mycket sagt att rättssaken förstör de inblandade huvudpersonernas liv. Domarna mot dem gör att de förlorar anhöriga, förlorar arbeten, bryts ner fysiskt. Och det ironiska: bara ett drygt halvår efter att domarna fallit avkriminaliseras homosexualitet i Sverige.

Lesbiska ligan är den andra boken i Mian Lodalens historiska trilogi, eller kanske snarare svit av fristående romaner om homosexuellas liv under svenskt 1900-tal. Lisa och Lilly tog oss med till seklets början, med arbetarrörelse, rösträttsrörelse och preventivmedelsförbud. I Lesbiska ligan är det alltså 1940-tal, fortfarande kvinnor i arbetarklassen och Stockholm. En del har förändrats, men mycket är sig också likt. Homosexualitet är långt ifrån accepterat, och samhället har en otäck tendens att lägga sig i det allra mest privata. Att läsa hur de här kvinnorna tvingas sitta och svara på polisens nyfikna och oerhört närgångna frågor om hur de haft sex med varandra är hjärtskärande. Man blir förbannad, ledsen, får en avgrundstung klump i magen.

I veckan var jag och hörde Mian Lodalen berätta om de här romanerna, och en sak hon sa som särskilt fastnade i minnet är att hon inte ville göra kvinnorna till några hjältefigurer bara för att de är utsatta. Det är verkligen sant. De är långt ifrån alltid sympatiska. Vi följer Margit och Eva från att de för första gången hörs på telefon och fram till att deras förhållande blir polissak. De är utsatta. De är kärleks- och uppmärksamhetstörstande, de är ekonomiskt sårbara och beroende av sina exmän, de är självupptagna och omtänksamma, de är sjuka och har missbruksproblem, de drömmer om så mycket och så hjärtskärande lite. De lever i ett slags vakuum, där deras relationer inte räknas, inte får finnas, inte riktigt några riktlinjer att följa.

De förtjänar verkligen inte det som händer dem.