Recension

: Pandemier
Pandemier Amina Manzoor
2021
Fri Tanke
8/10

Med förnuft istället för känsla

Utgiven 2021
ISBN 9789189139879
Sidor 384

Om författaren

Amina Manzoor (f 1979) är en svensk författare och medicinjournalist. Hon har arbetat för flera svenska tidningar, bland annat Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. Hon har tilldelats flera priser och utmärkelser för sitt journalistiska arbete, inklusive utmärkelsen Årets Folkbildare från föreningen Vetenskap och Folkbildning 2016, och Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademiens pris för vetenskaplighet inom journalistiken 2021.

Sök efter boken

Fast jag bett att få recensera Amina Manzoors Pandemier drog jag mig länge för att börja läsa den, kanske helt enkelt för att jag är så trött på covid-19. Jag är trött på begränsningarna den medför i min vardag. Trött på munskydden och visiren, trött på att känna efter om jag har minsta retning i halsen eller minsta snuva. Trött på att vara rädd hela tiden. Jag hör till de som under hela pandemin känt en stor rädsla för att bli smittad, för att föra smittan vidare till de nära mig som är sårbara, och det är utmattande. Jag tror att jag är långt ifrån ensam att vara trött på att behöva tänka på, och prata om covid. Ändå är Pandemier en bok som jag är glad att jag har läst, och som jag vill rekommendera.

Manzoor arbetade som medicinjournalist på Dagens Nyheter när pandemin slog till. Hon hade ett särskilt intresse för pandemier redan innan sars-cov-2 gjorde entré på världsarenan. Det intresset blir tydligt i bokens ambitiösa bakgrundsavsnitt. Manzoor går noggrant och pedagogiskt igenom vad en pandemi är, och hur mänskligheten har hanterat och påverkats av tidigare pandemier, som spanska sjukan 1918 och H1N1-influensaepidemin 2009. Hon går igenom både hur unik situationen med covid-19 har varit, och hur förutsägbar den samtidigt har varit. Pandemier är människans ständiga följeslagare, och det är bara en tidsfråga innan nästa pandemi slår till. Samtidigt har vi aldrig i modern tid haft en pandemi av ett coronavirus, och vi har aldrig tidigare tagit till den typen av omfattande icke-farmakologiska åtgärder (nedstängningar, karantän, munskydd) som vi gjort de senaste åren. Och kanske ännu viktigare: vi har aldrig tidigare haft en så snabb spridning och delning av information – korrekt och felaktig.

En intressant passage som ger en bättre förståelse för det kaotiska debattklimatet som rått kring covid-19 handlar om hur många vanliga kontrollmekanismer för kommunikation kring forskningsresultat sätts ur spel under pandemin. Databaser för vetenskapliga artiklar lyfter sina betalväggar, resultat som inte har referentgranskats publiceras i förväg, och den genomsnittliga tiden från att en artikel skickas till en vetenskapliga tidsskrift till att den publiceras sjunker från flera månader till bara en knapp vecka. Samtidigt börjar journalister utan erfarenhet av vetenskapsjournalistik rapportera kring covid-19, och faller sannolikt ofta för frestelsen att rapportera om enstaka studier som talar mot rådande konsensus – den typ av studier som drar klick och väcker debatt, men som ofta är missvisande eller undermåliga.

Boken är skriven med den optimism som rådde när vaccinen började rulla ut i början av 2021 (skrivandet avslutades i april 2021, ett drygt år in i pandemin). Även om Manzoor är noga med att betona att viruset är här för att stanna, och att det är svårt att förutsäga vilka åtgärder som kommer krävas för att hålla det i schack, så finns det mot slutet av boken en tydlig känsla av att det värsta är över, det är land i sikte, syndafloden drar sig tillbaka. Det visar sig under läsningen vara skönt att ta sig an pandemin ur det perspektivet, för även om vi nu vet att omikron orsakade nya svåra situationer, så blir det skönt att låtsas en stund att covid-19 är ett avslutat kapitel, att ta ett steg tillbaka och få lära mig saker om sars-cov-2 på samma sätt som jag lärt mig om så många andra virus: på ett teoretiskt plan, akademiskt, intellektuellt, utan undertonen av hetsande rädsla. Jag lär mig nya saker om hur viruset sprider sig, får en bättre förståelse för super spreader events och för varför Folkhälsomyndighetens första åtgärder var att begränsa antalet människor som kunde samlas på samma plats. Fascineras över hur nyckfullt viruset beter sig, hur det trotsar prognoser och modeller – ofta för att dessa bygger på tidigare erfarenheter från influensapandeminer.

Försiktigt men bestämt driver Manzoor genom boken ett par egentligen ganska okontroversiella teser: vetenskap är svårt. Vi vet fortfarande väldigt lite om sars-cov-2, och i början av pandemin visste vi nästan ingenting alls. När vi blir rädda är det lätt att agera på känsla istället för att lyssna på förnuftet – när det gäller viktiga saker som folkhälsa bör vi inte göra det. Hennes röst är påtagligt lågmäld i den mycket hätska debatten kring covid-19, och det blir överraskande att läsa kapitlet om det omfattande hat och de många hot hon fått motta.

Här och där blir texten lite repetitiv, när samma koncept förklaras flera gånger i olika avsnitt. Detta är förmodligen en fördel för en läsare som är mindre van vid terminologin eller någon som vill läsa ett enstaka avsnitt utan att läsa hela boken, men det kan bli lite långrandigt. Likväl är boken anmärkningsvärt lättläst med tanke på det komplexa och faktatunga ämnet. Under läsningen lär jag mig mycket om nyttan och skadan med nedstängningar av samhällen, om munskydd, om antivirala läkemedel och vaccin. En del saker blir tydliga, som att vissa av Sveriges regioner – host, Stockholm, host – varit kriminellt dåligt förberedda på pandemin (mina ord, inte Manzoors), men författaren driver sällan någon tes i enskilda frågor. Istället nyanserar och problematiserar hon. Intressant nog är bokens baksidestext och en del av rubrikerna mycket mer provokativa, med fraser som ”drakoniska åtgärder” och ”är boten värre än soten?” Jag skulle ha önskat att Manzoor (eller kanske förlaget?) vågat hålla den lågmälda, korrekta tonen hela vägen igenom.

Efter att ha läst färdigt vet jag på sätt och vis mindre än någonsin vad som är rätt metod för att hantera en global coronaviruspandemi, men det blir tydligt att de viktigaste åtgärderna ligger på strukturell nivå. Vi behöver gemensamma strategier för att dela information och hantera desinformation. Vi behöver lager av skyddsutrustning och mediciner så att vi inte står utan när nästa pandemi slår till. Vi behöver trygga system som gör att samhällets sårbara har möjlighet att följa rekommendationer om självisolering och testning – sådant som sjuklön, och anställningstrygghet. Vi behöver en solidarisk vaccinationspolitik. Och vi behöver agera på förnuft oftare än på känsla.

Katie Collmar

Publicerad: 2022-01-26 00:00 / Uppdaterad: 2022-01-26 07:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8695

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?