På baksidan av det godisrosa omslaget beskrivs Att överleva en sommar som “ett starkt och suggestivt kammarspel om ett barn, en sommar och ett hus där något inte är som det ska”. En mer exakt beskrivning än så är svår att ge. Vi får följa nioåriga Michelle under ett sommarlov. Hennes mammas hälsa har blivit sämre, och sedan mormor gick bort finns ingen som städar eller fyller kylskåpet. Michelles pappa spenderar större delen av sin tid med att dricka öl på kinakrogen inne i centrum. Det bestäms att Michelle ska tillbringa sommaren i ett hus på landet. Efter skolavslutningen hämtas Michelle upp av soctanten som kör henne till huset där fosterföräldrarna Irma och Henrik bor.

Jag försökte till och med framkalla låtsassystern som alltid hade funnits där innan, Desirée. Men det gick inte. Det var bara jag där, själv i baksätet, på väg bort från barndomen.

När Michelle kommer fram till huset i skogen möts hon av Irma, vacker i sommarklänning och röda läppar, och Henrik, lika finklädd han i vit skjorta. Paret har inga egna barn, men i huset finns ett rum inrett särskilt för Michelle och på tomten ligger en nyköpt pool i plast.

Irma med sin intensitet är både angelägen och distanserad när hon närmar sig Michelle. Det är tydligt att något fattas henne. Det är som att hon hela tiden är nära att tappa balansen. Henrik däremot visar inget särskilt intresse för något annat än sitt jobb. Han sitter mest och knattrar på skrivmaskinen på ovanvåningen.

Till en början verkar idyllen äkta. Det vita huset, rosenbuskarna, hammocken, fika och badminton, cykelturer till samhället för att äta glass. Men sakta börjar den fina ytan spricka i sömmarna.

Jag började korrigera dagarna när jag satt vid skrivbordet om kvällarna med dagboken. Jag gjorde om saker, vad som blivit sagt, hur det sades. — Det här är den bästa sommaren i mitt liv, skrev jag. Det kändes alltid bättre efteråt.

Beskrivningen av Michelles ångest väcker något i mig. Hon har ännu inga ord för att beskriva känslorna, panikattackerna och självskadebeteendet. Obehaget letar sig fram mellan raderna och träffar mig hårt i magen.

Det är en konst att skriva ur ett barns perspektiv. Det blir lätt platt eller konstlat, men inte här. Camilla Prell-Weichl behärskar konsten att beskriva tankar och skeenden på ett välbalanserat och finstämt sätt. Jag tycker särskilt mycket om komplexiteten hos karaktärerna, från det fula, skamliga till det sköra, mjuka i Michelle. Irmas påklistrade vänlighet, som en stel mask över en sorg så djup att den konsumerar allt syre i rummet. Rummet, förresten – det låsta rummet på nedervåningen, och källaren dit Michelle inte får gå bidrar med ett mysterium som ger berättelsen det djup som behövs.

Att överleva en sommar handlar om att växa upp, att befinna sig i gränslandet mellan barndom och tonår. Att vara utlämnad till vuxna som själva är vilsna, trasiga och dysfunktionella. Det här är en bok att sträckläsa i hammocken. En nostalgisk tillbakablick på barndomens evighetslånga sommarlov med hallonsaft och nybakta drömmar, och samtidigt en studie i sorg, utsatthet och skam.