Det är snart hundra år sedan Mårbacka publicerades för första gången. Tillsammans med de efterföljande böckerna Ett barns memoarer och Dagbok utgör den en självbiografisk svit som är lika mycket ett ode till den gård där Selma Lagerlöf växte upp – och sedan köpte själv – som ett utsnitt ur en tid och ur ett liv.

Självklart sveps man med i den förtrollande berättarglädje som är Lagerlöfs signum. Genom otaliga anekdoter får läsaren lära känna gården, människorna som lever där under Lagerlöfs uppväxt och människorna som levt där tidigare. Vad som är sant och vad som är påhittat går inte att urskilja, men det tycks heller inte vara tanken. Förresten, får man känslan av att Lagerlöf vill förmedla, behöver det som är påhittat inte vara mindre sant än det som faktiskt har hänt. Barnets blick och uppväxt på den förunderliga och sagostinna plats som är Mårbacka är vad Lagerlöf bjuder in till. Det är den erfarenheten hon vill förmedla.

I Mårbacka är Selma ett litet barn, och berättelsen kretsar kring gården: de olika hus som finns där, de hus som finns i närheten, alla de olika människor som bor på Mårbacka och alla de som kommer dit på besök. Huvudpersonen på gården är skriftställare Lagerlöf, Selmas pappa. Han är omöjlig att inte tycka om, både för människorna omkring honom och för läsaren, när han i en excentrisk anda rustar upp gården eller bjuder in till storkalas på sin födelsedag. Ett barns memoarer kretsar mer kring Selma och hur hon som tioåring upplever livet på Mårbacka, med syskon och kusiner och guvernanter. Slutligen skriver den fjortonåriga Selma själv svitens sista del, Dagbok, där läsaren får följa med henne till Stockholm där hon spenderar en vår hos sina släktingar för att kunna gå på sjukgymnastik för sitt halta ben.

Mårbackasviten är till synes inte mer än spridda anekdoter om livet på en gård. Men, precis som i många andra av hennes verk, lyckas Lagerlöf i sviten fånga det allmänmänskliga; det stora i det lilla. Som läsare kastas man tillbaka till en annan tid, och även om vissa saker skiljer sig, blir det än mer tydligt hur mycket livet idag och livet då har gemensamt. Lagerlöf beskriver hur det är att växa upp, och samtidigt beskriver hon hur det är att minnas dem som inte fanns med henne i slutet av hennes liv. Tidens gång är obarmhärtig mot livet som beskrivs på Mårbacka – precis som det är mot allt liv. Men tack vare att Lagerlöf tog sig tid att minnas tillbaka, och beskriva hur det var, lever minnena och människorna kvar för oss i nutiden, för människor i framtiden, att ta del av och hänföras av. Det är inte mindre än storartat, och tack vare Lagerlöfs berättarglädje, totalt fröjdefullt.