Vid Nilens källa i bergen i Rwanda finns en staty av Jungfru Maria och en bit därifrån en katolsk internatskola för döttrarna till landets ministrar, höga militärer och förmögna affärsmän. På Notre-Dame-du-Nil talas endast franska och flickorna förbereds för en framtid som hustrur åt sin generations rikaste och mäktigaste män. De får en gedigen utbildning samtidigt som de skyddas från stadens frestelser och ondska – oskulden är ett värdeföremål och kvinnosynen ganska unken. Det finns dock andra faror i den skyddade världen, särskilt för de elever som tillhör minoritetsfolket tutsier och som kvoteras in, till många hutuers förtret.

Jämte motsättningarna mellan hutu- och tutsielever (mycket kortfattat: under ett antal decennier då Rwanda styrdes av kolonialmakten Belgien favoriserades tutsierna som ansågs stå närmare ”den vita rasen” och hutuerna förtrycktes, men när landet blev självständigt vändes rasismen åt motsatt håll, då hutuerna i stället såg tutsierna som inkräktare och inte riktiga rwandier) finns motsättningarna mellan kristendomen och folktron. Ceremonierna till den svarta madonnans ära har sin motsvarighet i uråldriga ritualer för att hantera dödas andar och flickorna har alla namn på såväl franska eller latin som det egna språket, där de förra främst utgörs av religiösa dygder som Virgina, Gloriosa, Modesta, Immaculée …

I centrum står Virginia och tutsiväninnan Veronica som båda på sätt och vis finner en fristad hos en lätt galen fransman som intresserar sig för landets historia och mytologi och i dem ser en gudinna och en drottning, vilket blir ett avbrott i tillvaron där Gloriosa, den ledande eleven, uttalar allt mindre förtäckta hot mot dem.

Internatskolan blir till ett Rwanda i miniatyr där rasismen frodas och här utspelar sig ett preludium till det inbördeskrig som senare blossar upp och kommer att kulminera i ett folkmord. Den obehagliga stämningen som stegvis trappas upp blir än värre av vetskapen om hur det kommer att gå i stort ute i samhället och förstärks av att skolåret sammanfaller med regnperioden, då vägar blir oframkomliga och isoleringen på 2 500 meters höjd kan bli total.

Sådant som i andra sammanhang skulle få ett större utrymme nämns här nästan i förbigående, som prästen som tar undan de finaste plaggen som skänkts till välgörenhet för att skänka dem åt utvalda flickor – för att han ska kunna se dem nästan nakna när de övertalas att byta om inne i hans tjänsterum. Men det finns också beskrivningar som nästan tar mig tillbaka till Fem-böckernas utflykter, nämligen det nattliga ätandet då allt det som mödrarna skickat med flickorna dukas fram och delas – eller vad sägs om den här meningen:

Resväskorna förvandlades alltså till överflödande skafferier där mödrarna kärleksfullt staplade bönor och kassavadeg tillsammans med sås i små skålar prydda med stora blommor som de svepte in i en bit av ett höftskynke, bananer som fått steka en hel natt på låg värme, ibisheke, sockerrör vars lena och trådiga märg man tuggar och tuggar och som fyller hela munnen med sin söta saft, den röda sortens sötpotatis, gahungezi, majskolvar, jordnötter och till och med, för stadsflickorna, munkar i alla upptänkliga färger som swahilierna var mästare på, avokado som man bara hittar på marknaden i Kigali och riktigt välsaltade röda jordnötter.

Det är en ganska märklig blandning av stort och smått, av vardagliga händelser, livsfarligt hat och upphöjd mytologi, men balansen bibehålls hela tiden. Det stora allvaret samsas med lakoniska formuleringar och ironi och det kortfattade kan övergå i något mer utbroderat. Ibland tvära kast kan framstå som organiska då gymnasieflickornas perspektiv nästan omärkligt dubbelprojiceras med en vuxen berättares vetskap om vad som kommer att hända. Allt sammantaget finns det en lätthet i berättandet, trots tyngden i det som skildras, och en liten strimma av hopp i det mörka.