Hon är ung, intelligent och cynisk nog att skita i det senare och satsa stenhårt på det första för att få det hon vill ha: en rik man som bjuder in henne till LA:s fina salonger och lyxliv.

Valerie Kyeyune Backström debuterar med en avmätt skildring av det förlovade landets polerade yta och den bottenlösa tomhet som döljer sig under den. I centrum står en ung kvinna utan namn och med diffus bakgrund: hon har flyttat till LA från någonstans i Europa, hennes uppväxt var av någon sorts medelklasskaraktär, inte tillnärmelsevis fattig, men trots allt mil från det liv hon suktar efter.

I återhållen stilistik, men med tydlig poetisk skärpa, redogör en berättarröst för hur ”hon” lyckas med sin jakt; efter att ha betat av diverse män som inte sett henne som mer än en exotisk dröm att fly in i men sedan vakna upp ifrån, hittar hon en man som vill gifta sig med henne och göra henne till sin trofé. Hon hamnar i ett stort hus och blir accepterad i societetssalongerna – bara för att märka hur svårt det är att fylla dagarna med mening när hon inte behöver jobba, och att det finns en skillnad på människor som blir rika och människor som alltid har varit rika. Allt hon strävat efter visar sig vara bara ännu en nivå av tomhet och dörrar som för alltid kommer vara stängda för henne.

Ungefär halvvägs in i boken sker ett skifte – huvudpersonen söker sig, liksom enligt manual för det avtrubbade livet i rikedom, till ett dyrt retreat för att försöka hitta mening. Ett tag verkar det som att hon lyckas – tonen i boken skiftar från cyniskt kall till drömsk, varm; hon blir försiktigt hoppfull om livet. Såklart ska även denna verklighet visa sig vara en fasad för något annat, och sensmoralen i boken tycks vara att det enda som verkligen betyder något i den här världen är pengar, den enda man kan lita på är sin bank.

Det finns en spänning i boken mellan berättarrösten och huvudpersonen, en distans mellan dem som understryker viljan hos berättaren att generalisera. Berättelsen fungerar på ett sätt med hjälp av denna distingerade berättarröst som en sedelärande saga. Vad som berättas är i själva verket inte ett enskilt fall, det är en bild av vår samtid, en tragisk skildring av tomheten och ensamheten som gömmer sig i projiceringen av mening på ens omvärld; vare sig det handlar om att lägga den i pengar, status, eller till och med kollektivism. Den generaliserande viljan hos författaren stärks av anonymiteten hos karaktärerna i boken – vi får aldrig veta vad ”hon” heter, och egentligen inte särskilt mycket om henne som person, bortom denna drivkraft att hitta mening (eller kanske snarare att göra något av sin tillvaro trots frånvaron av mening). Inte heller de få karaktärer som omger henne får man som läsare lära känna på riktigt.

Ibland tenderar berättarrösten att bli påträngande, och författarens vilja att förmedla något större lyser igenom vilket klingar falskt mot den annars återhållna, cyniska tonen. Det finns en uppsjö av fantastiska formuleringar som tyder på en språkglädje hos författaren; tyvärr känns dessa ibland snarare som en språklig uppvisning än något som faktiskt lyfter berättelsen. Skiftet i handlingen som sker mitt i är också något förvirrande; man kan förstå att intentionen förmodligen var att utnyttja kontrasternas kraft för att understryka en poäng, men resultatet blir att boken känns splittrad, nästan som två olika berättelser. Trots det är det omöjligt att inte tjusas av Kyeyune Backströms rappa och kreativa språk, det lyfter boken och gör den väl läsvärd.