Utgiven | 2020-05-07 |
---|---|
ISBN | 9789178933051 |
Sidor | 480 |
Orginaltitel | Ninth House |
Översättare | Sabina Söderlund |
Först utgiven | 2019 |
Alex Stern heter egentligen Galaxy – ett namn som avspeglar hennes mammas förkärlek för new age. Men det talar hon tyst om bland kursarna på Yale – det är svårt nog att passa in ändå, när man just kommit ur ett allvarligt drogmissbruk, nyligen bevittnat en massaker, inte gått ut high school, och måste jobba extra på kvällar och nätter med att övervaka hemliga sällskap. Ännu mer så, när de hemliga sällskapen sysslar med att spå börskurser i levande människors inälvor, eller utför orgieliknande riter som ska få mediokra låtar att bli listettor. Och så är det det där med att hon ser spöken – andra kallar dem för de grå, men Alex ser dem i färg. Överallt omkring henne ser hon döda människor gå omkring med stora skotthål i kroppen, eller knivar som sticker ut ur bröstkorgen, eller blåa i ansiktet med hängsnaran släpande efter sig. Var och en som har sett Sjätte sinnet vet att sånt kan vara ganska besvärligt.
Som en direkt följd av att hon har förmågan att se de grå, blir Alex rekryterad till Lethe – det nionde sällskapet i New Haven, vars uppgift är att minimera skadorna orsakade av de andra åtta. De andra har namn som Skull and Bones, Scroll and Key, eller Manuscript. Egentligen är de väl som hemliga sällskap är mest – folk med pengar och inflytande som träffas iklädda färgglada kåpor, mässar tillsammans och känner sig speciella. Utom då, att de hemliga sällskapen på Yale faktiskt sysslar med magi. Lethe utgör en slags magisk kontrollmyndighet – å ena sidan torr och byråkratisk jämfört sällskapen som sysslar med nekromantik eller illusionsmagi, men å andra sidan det som hindrar sällskapen från att ha ihjäl sig själva eller oskyldiga förbipasserande. Iallafall för det mesta.
Det nionde sällskapet är väl en slags fantasydeckare, men både den termen och mina försök att beskriva intrigen känns tafatta. Den handlar om makt och girighet och egenintresse, och mord och magi. Den har inte det glossigt tillrättalagda som jag förknippar med ordet fantasy, utan är mörk och bitvis rätt otäck. Alex är en tämligen kantstött huvudperson som aldrig hinner sova ut, och som stjäl smörgåsar från matsalen att ha i ryggsäcken som backup, för att hon inte vågar lita på att hon ska fortsätta serveras tre mål mat om dagen. Någon slags rättspatos eller envishet eller dumhet gör att hon inte förmår sig att följa order och ta ett steg tillbaka när en ung kvinna mördas nära universitetsområdet. Istället börjar hon utreda hur mordet kan hänga ihop med de olika sällskapen.
Boken är lite rörig, med ständiga tidshopp och tillbakablickar som är besvärliga att orientera sig bland. I princip är inte tidshoppandet så dumt – det låter berättelsen växa fram längs flera parallella spår, som blir mer intressanta än en enda A-till-Ö-berättelse. Men jag hade önskat mig att kapitlenamnen innehöll tydligare tidsangivelser än ”vår”, ”vinter”, ”förra sommaren” osv. Författaren har också en tendens att introducera namn och fenomen som om de vore självklara (en lägenhet där Alex har bott kallas till exempel genomgående för Nollpunkten utan tydlig orsak).
Men när jag efter några kapitel accepterat att jag inte kommer att hänga med i alla resonemang, och att jag inte har missat något utan kommer att få mer sammanhang längre fram, så blir jag oväntat engagerad. Jag vill veta hur det går, och varför Alex mentor Darlington har försvunnit, och varför den unga kvinnan blev mördad, men framför allt vill jag veta hur det går för Alex. Det är något med henne som gör att jag tycker om henne – kanske är det att hon är cynisk och hoppfull på samma gång.
Om Book and Snake /…/ ville försöka [döda henne] igen var nu det perfekta tillfället att göra det. Hon hade betett sig heltokigt till allmän beskådan; hon låg illa till akademiskt. Om hon plötsligt slängde sig i en flod eller från en byggnad eller ut i trafiken skulle det finnas många varningstecken att peka på.
Verkade hon deprimerad? Hon höll sig för sig själv. Hon hade inte många kompisar. Hon kämpade med skolan. Allt var sant. Men skulle det ha spelat någon roll om hon hade varit någon annan? Om hon hade varit någon som var social och ute och festade skulle de ha sagt att hon tyckte om att dricka bort sin smärta. Om hon hade haft höga betyg skulle de ha sagt att hon åts upp inifrån av sin perfektionism. Det fanns alltid ursäkter till att flickor dog.
Och ändå var Alex märkligt belåten med hur annorlunda hennes historia skulle vara nu jämfört med hur den hade varit för ett år sedan. Dog av nedkylning efter att ha blivit packad och brutit sig in på ett utomhusbad. Överdoserade när hon provade något nytt eller gick för långt. Eller bara försvann. /…/
Men om hon kunde undvika att dö just nu skulle det vara fint.
Det finns många detaljer i Det nionde sällskapet som tilltalar mig. Som att de grå avskyr allt som har med döden att göra – det skulle aldrig falla dem in att hemsöka en kyrkogård. Däremot flockas de kring allt som är levande: starka känslor, våld, sex, blod, och kaos. Jag gillar också att de övernaturliga elementen är mer som i Lev Grossmans Magikerna än som i Harry Potter. Magin är krånglig och akademisk och oförutsägbar. Den slår fel ibland, och kan missbrukas. Den skulle faktiskt kunna existera inom ramen för några få hemliga sällskap, utan att resten av världen vet något om den. Berättelsen och Alex är egentligen lite likadan. Den är stökig och krånglig, och den har lite väl många plot twists som man ska hålla reda på. Men den är väl värd tiden och engagemanget.
Publicerad: 2021-01-13 00:00 / Uppdaterad: 2021-01-10 20:46
Inga kommentarer ännu
Kommentera