Skulle du låta en främling spionera på dig i ditt hem? Om den var högteknologisk? Om den var väldigt gullig? Om den fick dig att känna dig sedd?

Argentinska Samanta Schweblins roman Little eyes är nästan svår att beskriva. Intrigen är på en gång så osannolik och så välbekant. Bara häromdagen kom ännu en varning om hur sociala medier hanterar våra personuppgifter – här var det en populär app som tycks läcka vidare all information på din telefon till säkerhetstjänsten i en mäktig diktatur – och jag tror att de flesta av oss faktiskt mest rycker på axlarna. Det är ett abstrakt hot, och de här medierna är en så integrerad del av vår vardag och våra liv.

I Little eyes handlar det om en sorts robotar, fluffiga små varelser som vill bo hos dig, tas om hand och bli en del av ditt liv. De kan röra sig över golvet, kanske göra ljud, men inte prata, och de är beroende av att kunna ta sig till sin laddstation med jämna mellanrum. Det låter väl ganska harmlöst?

Den andra sidan av tjänsten är att någon, någonstans i världen, köpt en anslutningskod och fått tillgång till kanske just den lilla fluffiga varelse – den kentuki – som du tagit hem till dig. Det här är inte sociala medier. Det här är exklusivt. En människa på jorden slumpmässigt ihopparad med en annan. Men vad är det egentligen de vill varandra?

Samanta Schweblin undersöker de där drivkrafterna hos en rad människor, ”keepers” såväl som ”dwellers”, det vill säga de som tar hand om en kentuki och de som styr dem. Deras motiv är kanske inte så lätta att reda ut, och Schweblin följer en hel rad av dem. Jag börjar faktiskt undra om hon någonsin ska återvända till en huvudperson innan hon gör det. Formen gränsar nästan till novellsamling med gemensamt tema. Ändå kommer vi ganska nära, kanske inte hela liv, men de relationer, reaktioner och just drivkrafter som kentukierna sätter i rullning.

Det här är en roman som hade kunnat utvecklas till en oändlig teveserie. Vi ges liksom glimtar av människor, liv och miljöer världen över. För att ägna så begränsat med utrymme åt var och en, ger Schweblin ändå ett visst koncentrerat djup åt dem – kanske just för att hon fokuserar på de där drivkrafterna. Vad är det som får oss att utelämna oss på det här sättet? Vad vinner vi på det? Är vi utnyttjade? Utnyttjar vi andra? Schweblin ställer frågor om den nutida människan som fortsätter att gnaga i huvudet långt efter att romanen är utläst.