Få berättelser har nog haft lika stor betydelse för minnet av nazisternas förföljelser och mord – inte minst för unga människor – som Anne Franks dagbok. Bara 13 år gammal skildrade Anne Frank hur det var att behöva hålla sig gömd, klara av en helt avskärmad vardag, och veta att det fanns människor där ute, mäktiga människor, många människor, som utan att ens ha träffat en vill se en död.

Anne Franks dagbok publicerades första gången 1947, på initiativ av Annes far. Han var då den enda i familjen som överlevt Förintelsen. Själv hade den unga författaren dött i koncentrationslägret Bergen-Belsen två år tidigare.

I början av året kom Anne Franks dagbok ut i en ny serieversion, mästerligt gestaltad av Ari Folman och David Polonsky. Det kan förhoppningsvis göra Annes berättelse tillgänglig för ännu fler, men är också klart värd att läsa i sig, oavsett om man känner den tidigare versioner eller inte.

Folman och Polonskys blandar ordagrant återgivna dagboksutdrag och detaljrika, realistiska teckningar med mer lekfulla sammanfattningar, fantasier och drömmar. Det är långt ifrån självklart att få den blandningen att fungera, men det gör de verkligen. Vardagen i ”gårdshuset”, den dolda lägenhet där Anne, hennes familj och några ytterligare personer gömmer sig under två års tid, är konkret men ibland enahanda. Tankarna och känslorna för världen utanför är betydligt mer abstrakta, men samtidigt så grundläggande. På det här sättet går de som ett hotfullt stråk genom berättelsen, utan att för den skull skyla över att de mellanmänskliga relationerna ofta är det som främst upptar tonåringens tankar och känslor.

Känslorna för familjemedlemmarna, mamman, pappan och den perfekta systern Margot, är komplicerade och tonårsstarka. Här finns ju heller ingenstans att fly när det blir jobbigt. Ingen ytterdörr att smälla igen för att gå av sig ilskan eller sorgen utomhus. Det är förstås en fånig jämförelse, men säkert finns en och annan läsare som kan identifiera sig lite extra med detta nu i coronatider, när familjer kommit ovanligt nära inpå varandra.

Här finns som sagt också andra människor, fast de är få. Också den andra kärnfamiljen som gömmer sig i gårdshuset har ett tonårsbarn, en son, och bandet mellan Peter och Anne växer sig så småningom starkt. Inte precis okomplicerat, det heller.

Det här är, trots historiens svärta, en ljuvlig berättelse, full av humor, drastiska beskrivningar och skarp iakttagelseförmåga. Det är svårt att tänka sig att Anne Frank inte hade fortsatt att skriva, om hon hade fått leva. Alla hennes nyanser bereds plats på ett förträffligt sätt i den här serieromanen. Den ska helt enkelt läsas.