Mänskligheten lider under covid-19-pandemin och Albert Camus klassiker Pesten läses som kanske aldrig förr.

Och det med rätta. Igenkänningen är stor, inte minst vad gäller människors olika sätt att svara upp mot hotet. En smitta, osynlig och omänsklig som den är, har en förmåga att blixtbelysa samhällsmedborgarnas svagheter, men även deras styrkor.

Romanen utspelar sig på 1940-talet. Den algeriska staden Oran drabbas av en plötsligt uppblossande massdöd av råttor. Doktor Bernard Rieux gör de sedvanliga ronderna bland sina patienter och inser snart vad som håller på att hända. Staden har fått ett utbrott av pesten, den klassiska med mörka bölder i armhålor och ljumskar och en mycket hög dödlighet.

Den franska prefekten beordrar karantän. Stadsportarna stängs och människorna i Oran finner sig helt plötsligt isolerade, ensamma med Döden.

Eller är de i själva verket tillsammans? Ja, mycket tyder på det. Samhället mobiliserar. Rieux och hans läkarkolleger försöker kraftsamla sjukvårdens skrala resurser, dimensionerade som de är utifrån ett normalläge. De gör om fotbollsstadion till tältläger för de friska som just fått en anhörig diagnostiserad med pesten – ett slag karantän inom karantänen. Sjukvården rekvirerar stadens offentliga byggnader. Frivilliga strömmar till.

Men från stadsportarna hörs emellanåt skottlossning. Det finns människor som är beredda att döda för att komma loss ur pestens grepp. Journalisten Raymond Rambert, som råkade befinna sig på tjänsteresa i staden då karantänen infördes, är en av dem som börjar planera för flykt. Han längtar hem till sin unga fästmö och känner ingen samhörighet med människorna i Oran.

En annan främling i staden, Jean Tarrou, företer en helt annan reaktion inför ödet att stängas in med sjukdomen. Han blir den pådrivande kraften bakom de frivilligt upprättade sanitetsgrupperna. Det är ett initiativ som föregriper stadsledningens tvångsåtgärder och därmed sannolikt ger bättre effekt.

Pesten är en kollektivroman. Doktor Rieuxs omfattande kontaktnät av patienter, myndighetspersoner och andra medborgare bildar ett helt galleri av karaktärer som uppvisar mänsklighetens brokiga reaktionsmönster i en kris.

Pestmikrobens kaosartade härjningar är verkligen skakande och Camus är inte den som vänder bort blicken. Ett exempel är episoden då domare Othons lilla son Jacques kämpar för sitt liv i en sjukhussal fylld av plågade patienter på sitt yttersta. Det handlar här om en smitta som på 1940-talet var uppemot 40 gånger dödligare än vad covid-19 är nu. I effektfull kontrast står den milda berättarrösten som lidelsefritt redogör för det dramatiska händelseförloppet.

Oran var Albert Camus födelsestad. Men såvitt jag kunnat finna har den i modern tid aldrig drabbats av pesten. Kanske har författaren i stället inspirerats av den stora pesten i Marseille 1720? I romanen finns en referens till epidemin som skördade omkring 100 000 människoliv.

Pesten kan läsas bokstavligt, eller den kan läsas som en allegori. Orans befolkning kan stå för mänskligheten, sjukdomen för en ond ockuperande ideologi. Men smittan kan även vara en tidlös ondska som ligger på lur.

Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.

Pesten utkom några år efter andra världskrigets slut. Miljontals stod inför en gigantisk återuppbyggnad av de sönderslagna samhällena. Jean-Paul Sartre hade nyss förkunnat att ”existensen föregår essensen”. Människorna var fria, vilka handlingar de valde skulle komma att definiera dem. I ljuset av den vid tiden mycket populära existentialismen är det intressant att Camus väljer att göra alla i sin kollektivroman ofria. Han försätter dem i karantän. Han tvingar dem att förhålla sig till en mycket smittsam och dödlig sjukdom. Utifrån dessa stränga premisser har de sedan att välja sina handlingar.

Trots sitt mörka tema är Pesten en försiktigt optimistisk roman. Camus väljer att främst uppehålla sig vid de karaktärer som sluter upp i den gemensamma kampen för överlevnad. Han hade kunnat göra huvudsak av exempelvis ett våldsamt utbrytningsförsök, men lägger i stället tyngdpunkten på det positiva arbetet inom sjukvården och sanitetsgrupperna. Den samvetsgranna skildringen av en smittokatastrof är trösterik: det har hänt förut och samhället bestod! Därmed är Pesten en uppbygglig roman för en nutida läsare.