En ö i havet var en av mina favoritböcker när jag gick på mellanstadiet. Jag tror att det var den första boken jag grät av att läsa.

Boken handlar om syskonen Steffi och Nelli som är från Österrike och judinnor. Det är mitt under andra världskriget och de måste fly till Sverige. Steffi berättar för Nelli om att Sverige har palmer och att solen skiner där, för det är vad hon har hört ska finnas ”utomlands”. Men att utomlands också kunde vara en karg, blåsig ö långt ute i Göteborgs skärgård blir en överraskning för syskonen. En isolerad ö med människor som känt varandra i generationer. När det plötsligt kommer dit två flickor med mörkt hår så ökar misstänksamheten, och det är först inte lätt för dem, speciellt inte för Steffi, att få en plats i det avskilda samhället.

När jag läste boken slogs jag av hur märkligt det är att det går att läsa en bok över 10 år senare men ändå minnas vad som hände. När nya karaktärer presenterades så kom jag ihåg hur de skulle utvecklas. Det är en historia som aldrig riktigt lämnar en. Kanske för att den alltid är aktuell, även om den utspelar sig för 80 år sedan. Krigen finns ju alltid där och lika så de ensamkommande flyktingbarnen de för med sig.

Annika Thor skildrar det så bra, hur det känns att vara ensam. Att lämna sina föräldrar och kastas in i ett samhälle med en helt annan kultur och ett helt annat språk. Vi som aldrig har varit med om det kan aldrig riktigt förstå, men böcker som den här kan skapa förståelse. För det är inte bara en berättelse om rädslan över ensamheten och över vad som ska hända föräldrarna i Österrike. Det är också en berättelse om skulden Steffi känner, skulden över att vara i trygghet när familj och vänner inte är det. En skuld över att Nelli, lillasystern som bor med en annan familj på ön, börjar kalla sin fostermamma för mor. Skulden Steffi känner över skammen för att inte känna tacksamhet över den fula baddräkten hon fått av sin fostermor eller nattlinnet hon får istället för luciaklänningen.

Thor gör det så lätt att minnas tillbaka till den där åldern när allt som var annorlunda var så känsligt. Den gamla baddräkten Steffi fått är så omodern att hon vägrar bada, fast att det är varmt och alla andra barn i hennes ålder badar. Hon sitter och längtar och vill vara med. Men skammen är för stor. Samtidigt den där tacksamhetsskulden till hennes fostermor Märta, en kvinna som ger till Steffi utan att behöva. Varje dag efter att Steffi varit vid stranden sköljer hon baddräkten i vatten och hänger sedan upp den på torklinan för att Märta inte ska veta vad som skett.

Jag tänkte på när mamma förbjöd mig att cykla om jag inte hade hjälm. Ingen av mina kompisar hade hjälm, så jag cyklade inte under en kort period. Det är sådant jag hade glömt bort, men Thor gör att jag minns hur det var att vara barn. Men framförallt är det här en berättelse om ett orättvist livsöde så väldigt långt bort från det trygga jag hade som barn.