Hur gör jag mitt urval egentligen när gäller att recensera böcker? Det är lika svårt att svara på som vilken musik som passar när man ska skriva. Ibland funkar danske Anders Trentemøllers melankoliska electronica lika bra som Jan Johanssons småsorgliga pianoklink, men ibland måste man ha mer drivande takt som i tysken Boris Brejchas techno. Varför blev jag då nyfiken på Vilda Rosenblads debut Lilla fröken Grenadin när jag läste igenom Svensk Bokhandels höstkatalog?

Ska jag vara ärlig var det nog författarens namn. Det fick mig att tänka på en kort visa av Cornelis Vreeswijk Rosenblad, Rosenblad. Redan första gången jag hörde visan sjöngs den av Freddie Wadling på hyllningsskivan Den flygande holländaren 1987 blev jag knäsvag för rader som ”Kom, gör mitt hjärta glad. Kom gör mig svag och matt. Glömma mitt jag i natt är vad jag vill. Efter vårt stjärnefall, ge mig ölen kall och drick mig till”. Det är ju knappast författaren Vilda Rosenblad skyldig till, men det är iallafall min ingång till boken.

Den börjar hur som helst direkt med ett uppbrott. Huvudpersonen Elvira Ljungs pappa är död och hennes mamma bestämmer sig för att ta med sig din dotter från Skåne ner till Paris. Det är i sina känsliga tonår med världsstaden som fond hon drömmer om att bli nästa Ingrid Bergman, och går i kyrkan för att minnas sin döde far och för första gången på allvar blir kär.

Samtidigt försöker Elviras mamma komma underfund med om mannen hon lever med verkligen är den rätte. Guillaume är ju anledningen till att de överhuvudtaget begav sig till Frankrike.

Även om boken så småningom blir en bladvändare och den i långa sjok doftar vackert av melankoli – och är skriven med angelägna teman som vänskap, familjerelationer, både bristande och begynnande sexualitet känns boken ändå lite flyhänt skriven för min smak, lite så där lagom charmig.

Visst det är intressant hur författaren ju mer handlingen fortskrider väver in bakgrunden till varför flytten till Paris blev av och vad bytet av kultur och språkmiljö för med sig. Och jag erkänner villigt att den känsligt beskrivna vänskapen mellan Elvira och hennes kompis Delphine är bokens stora behållning.

Men ändå hoppas jag att kommande i böcker i det som utlovats bli en serie berör mig mer.