Stefan Albrektssons Sjöstjärna innehåller flera guldkorn. Ett av dem är diktsamlingens allra första dikt: På nio månaders djup lärde jag mig allt jag vet om hjärtats dunkla trumslag, hur luft låter inifrån vad varmt mörker är, att vara i levande vagga, hur ljudet av röster dämpas genom hud. Jag fostras fortfarande från insidan och ut. […][...]

En recensent fick Linda Skugges Ordentliga människor i handen – och ni kan aldrig gissa vad som hände sen! Jo, recensenten ifråga var dum nog att öppna boken där hon stod på gatan, sedan kunde hon verkligen inte sluta läsa utan promenerade iväg med boken i handen och ägnade resten av dagen åt att försöka […][...]

Jag hade ingen som helst relation till Peter Handke innan han tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Hans storhetstid verkar ligga någonstans innan jag föddes eller så, och de senaste månadernas debatt har inte heller gjort mig särskilt sugen på att läsa honom. Ännu en självupptagen gubbe med kontroversiella politiska åsikter? Alltså, jag menar inte att […][...]

Salajak är besegrat. Hwitrernas fäste har fallit och övertagits av människorna; de forna herrarna är inlåsta i sitt berg. Ett nytt lugn råder men också en febril aktivitet – här ska erövras nya marker, en ny värld – Jarmaland. De klättrande bröderna Niklis och Jöran har en viktig roll att spela, liksom jungfru Sofia som […][...]

Njutningen i att lyda. Ordning och underkastelse, man kan aldrig veta vad det leder till i vuxen ålder. Man kan bli brottsling, eller, genom nötning, en vanlig, konventionell person. Det finns en bild på Robert Walser som död. Under en av de många promenader han gav sig ut på under den 30 år långa vistelsen […][...]

I Lalines romandebut The Bees följer vi Flora 717 från att hon kravlar ut ur den cell som hon direkt börjar städa – som arbetsbi vet hon instinktivt sin uppgift här i livet – och genom en myriad äventyr under en tid då bisamhället är hotat. Bikupan har en strikt hierarki där alla måste passa […][...]

Den första läsningen av novellsamlingen Spel på många små trummor av Olga Tokarczuk har jag mitt lokalbibliotek hemma att tacka för. Det skedde i januari/februari tidigare i år. Boken med sin crème caramel-färgade framsida drog mina blickar till sig – ett omslag som Ariel förlag utformat för 2018 års utgåva. Under några få sekunders bläddrande […][...]

Året var 1948. Farans år, kärlekens år. Krig och vansinne härjar i Europa. Världens enda hopp är Jan Seger, agent och gentleman. Det är sprit, det är älskog, det är långa meningar med väldigt mycket information som förmedlas helt utan anledning. Och boy oh boy, OM författaren klämmer in information! Patrik Berghäll skohornar in så […][...]

Det här är en bok om en bok, nämligen August Strindbergs genombrottsroman Röda rummet. Men det är på samma gång en bok om böcker och om böckernas inre och yttre beståndsdelar, det vill säga om typografi, sättning och formgivning. Roligt och välbehövligt. Alltför länge nu har ett strikt nyttobetonat synsätt på boken fått dominera. Den blocklimmade […][...]

Någon gång för länge sedan läste jag Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans. Inte vet jag när, men det var någonstans mellan millenniebuggen och millenniumtrilogin, typ. Jag älskade den. Jag tyckte att Gavalda var ett geni. Efter att ha läst en ny novellsamling av henne så är jag inte […][...]