När barn leker kan det gå undan. Roller, aktiviteter och miljöer kan ändras sekundsnabbt. Man kan jobba på sjukhus, åka tåg, slåss med en häxa – som i Pija Lindenbaums underbara nya bilderbok Vi måste till jobbet.

En ganska stor del av boken är de tre lekande barnen just vuxna, med jobb. De lämnar osentimentalt en grinig unge hemma, låser lägenhetsdörren och kör till jobbet.

Då var vi där. Här är jobbet.
Vi är doktor.
Det är fullt i väntrummet.
Dom grinar för att dom är sjuka.

Det är drastiskt och roligt. Tårarna sprutar och blodet rinner. Det drastiska finns lika mycket i bilderna som i språket. Operationsinstrumenten verkar till exempel smått brutala: en gigantisk spruta och en stor sax. ”Den här människan behöver opereras. Så, nu blev den frisk!” Patienten skuttar glatt iväg. Hinkarna med blod som blivit över ”ger vi till vargarna” i ett särskilt Blodrum. ”Dom äter blod.”

Barnens fantasi får självklart ta plats. De är där de leker att de är. Jag kommer att tänka på en bok jag själv hade när jag var liten, Eloise av Kay Thompson. Eloise var en liten flicka som märkligt föräldralös (jag förmodar att hennes föräldrar fanns någonstans och tjänade ordentligt med pengar, men närvarande var de inte) bodde permanent på Plaza Hotell. Där for hon runt helt efter eget huvud. När Eloise lekte, ofta mycket dramatiska lekar, syntes fantasierna tecknade i rött i hennes annars tillrättalagda, svartvitrosa tillvaro. De var på en gång lockande och nästan lite läskiga.

Att låta fantasier få liv gör man kanske ändå just med skräckblandad förtjusning. Vargarna i Lindenbaums Blodrum ser ju rätt otäcka ut, liksom sprutorna, och häxan som jagar dem lite senare. Men barnen är orädda, och i slutänden landar vi ändå i det trygga, stökiga barnrummet där vi började, och där man kan ana sig till resterna av leken.

Sen vill vi till jobbet igen.
Men inte Musse för han vill ingenting.
Då lägger vi oss på golvet.
Vi fortsätter väl imorgon eller nåt.