Recension

: Herravälde
Herravälde Elin Olofsson
2019
Wahlström & Widstrand
8/10

De som gick före

Utgiven 2019
ISBN 9789146235729
Sidor 395

Om författaren

Elin Olofsson är född 1979, uppvuxen och boende i jämtländska Offerdal. Hon debuterade 2013 med Då tänker jag på Sigrid. Hon twittrar under namnet @elinsmulan.

Sök efter boken

Fast ska man rösta bör man ju vara inläst på det viktigaste i alla fall. Så att man inte ställer till med så stort elände med sin okunskap.

Orden sägs till pigan Brita, som helt nyligen fått en länge efterlängtad trygghet slagen i spillror. Nu stjäl hon ägg som hon sörplar i sig råa i väntan på ett arbete, vars lön ska hjälpa hennes mor, vars liv är en ännu mer miserabel tillvaro. Det är 1921 och svenska kvinnor ska för första gången få rösta, men nog kan man förstå att Britas tankeverksamhet inte främst uppfylls av partipolitik.

På herrgården där Brita hoppas få in en fot härskar Alice, åtminstone på ytan. Alice, som trots ett större ekonomiskt (och därmed trygghetsmässigt) kapital än Brita fått fatta få beslut om sitt eget liv. Nu har den man hon gifte sig med – för att han var ett gott parti, inte av kärlek – fått en stroke mitt i byggandet av en ny fabrik. Alice tvingas ta över ett direktörskap hon helt saknat inblick i tidigare, alltmedan arbetarna frustande stampar utanför porten i väntan på sina löner.

I denna veva anländer Thomasine till herrgården, anlitad för att måla herrskapets porträtt. Hennes skicklighet har utnyttjats i situationer där hon saknat makt – för en kvinna med mörk hud har begåvning inget värde – men kanske kan hon själv nu använda  sin talang till sin egen och Alices fördel.

De tre kvinnornas strävan mot frigörelse vävs samman i Elin Olofssons hittills bredaste roman, där inte ens den som åtnjuter hög status har makt över sin egen situation. Som alltid är Olofssons karaktärer imponerande komplexa, men jag saknar den tydligt jämtländska ton som tidigare genomsyrat hennes trovärdiga dialog. Jag har tyckt mycket om allt Olofsson skrivit tidigare, till stor del tack vare hennes förmåga att skildra tigandet och vad det gör med människor. I Herravälde talas det desto mer vilket skapar problem, men är det enda medel vissa har att ta till i sin maktlöshet.

Herravälde innehåller ett större världsbygge än de tidigare romanerna, vilket medfört att aningen för många trådar letat sig in. Kasten är tvära mellan Thomasines reflektioner kring Anders Zorns betydelse för hennes konstnärsskap, och de arbetsrättsliga diskussionerna som pågår mellan Alice och hennes ungdomskärlek (Britas bror Halvard – det enda positiva mansporträtt som får ta plats i boken). Ändå engageras jag både i den välstadda Alice och den arma Brita. Olofsson målar fram de osynliga bojor som patriarkatet innebar för kvinnor vid den här tiden oerhört finkänsligt. Det är också långt fler öden än huvudpersonernas som berör. Fastän vissa scener är horribla – till exempel när Brita berättar om hur hon la sig ytterst i sängen för att  inte hennes syster skulle råka ut för styvfaderns köttsliga lustar – blir läsningen aldrig outhärdligt tung, kanske tack vare kvinnornas behärskning kring sina situationer, men också deras driv. Förvisso finns det något tillrättalagt över slutet; det är svårt att tänka bort att verklighetens kvinnor knappast kunde fira liknande triumfer. Men den kvardröjande känslan är ändå en tacksamhet över de som gick före. Vi skördar deras segrar nu.

Mimmi Söderlund

Publicerad: 2019-09-20 00:00 / Uppdaterad: 2019-09-19 21:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7854

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?