Jag är lite mos morgonen efter att jag läst ut David Yoon debutroman Planeten Frank. Klockan har hunnit bli tre på natten, och jag har gråtit och skrattat och gråtit. Det var ju inte meningen att det skulle bli så sent, men jag bara måste veta hur det skulle gå för Frank och hans familj.

Planeten Frank är platsen där Frank Li önskar att han kunde få leva ibland, långt ifrån den mer komplicerade verkligheten. Ändå är hans verklighet en till stor del ganska charmig och helyllig verklighet. Frank är något av en lycklig nörd, han bryr sig om skolan och rollspel och hänger med bästa kompisen Q. Han går sista året i high school och är på väg mot ett eller annat riktigt bra college, och när en söt kurskamrat på kursen i matematisk analys visar honom romantiskt intresse kan han nästan inte tro att det är sant.

Det finns bara ett problem med den spirande romansen. Brit är, ja, vit, medan Franks föräldrar tydligt förväntar sig att sonen ska dejta och gifta sig med någon ur den egna etniska gruppen, en annan koreansk-amerikan. Franks föräldrar är allvarligt talat rasister. Strävsamma, älskvärda invandrare som vill ge sin son alla möjligheter de själva inte haft – och rasister.

De har helt enkelt förskjutit Franks storasyster Hanna, som nyligen gifte sig med en svart man, i rådhuset och utan några närvarande familjemedlemmar. Allt det här är förstås ofantligt smärtsamt och svårhanterligt för Frank, och ingenting han känner för att försöka förklara för sin nya flickvän Brit. Han vill ju bara få vara en vanlig, nyförälskad high school-kille. Ska det vara så mycket begärt?

Så istället för att vara uppriktig kommer Frank på en briljant plan. Han upptäcker att en av de andra ”limbosarna”, barnen till hans föräldrars koreanska vänkrets, har ett likartat problem, och inser att om Frank och Joy, som hon heter, istället låtsas dejta varandra, har de plötsligt föräldrarnas välsignelse och betydligt större rörelsefrihet. Sagt och gjort.

Naturligtvis uppstår komplikationer. Det här är på många sätt en romantisk komedi, men den har också en djup grund i allvarliga frågor om identitet och ”mellanförskap”, i relationer som är såriga men också mångfacetterade och levande. Det handlar om att växa upp mellan och intrasslad i olika, svårförenliga kulturer, men också om att börja inse att ens föräldrar är så mycket mer komplicerade än man har tagit för givet. Det är rörande och det är roligt, ofta i nyansrik blandning.

Frank är helt enkelt en ljuvlig figur att hänga med. Jag bryr mig om hur det går för honom, hans relationer och hans envisa föräldrar. Och jag hoppas att jag aldrig blir för gammal för att slå ihop en bok alldeles för sent på natten.