Neil Gaiman är den prisbelönade författaren som är känd för romaner som Anansi Boys och Neverwhere, serieböcker som Sandman-serien och 1602 och filmer som Coraline och Beowulf, för att bara nämna några av alla de alster han står bakom. 2012 bjöds han in till examensceremonin vid Philadelphias University of the Arts för att hålla ett tal som sedermera blivit känt som The Make Good Art-Speech.

Talet är 20 minuter långt och finns inspelat här.

Låter det tråkigt med ett examenstal? Låter det pretentiöst med den här typen av livsråd? Tråkigt eller pretentiöst blir det aldrig. Gaiman berättar från hjärtat, med värme och humor, som den sanna historieberättare han är. Han vet hur han ska uttrycka sig för att nå fram.

Mitt exemplar av boken är fullt av hundöron och varje gång jag läser om den hittar jag någon ny pärla som talar till mig just då.

Det finns tre anledningar, menar Gaiman, till att en person får nya uppdrag. För det första så är det de gör, själva arbetet, bra. För det andra är de personer som är lätta att samarbeta med. För det tredje levererar de i tid.

Gaiman hävdar att det räcker att två av dessa är uppfyllda. Om du är knepig att samarbeta med kommer du fortfarande få jobb så länge det du gör är bra och du levererar i tid. Om du har svårt att hålla en deadline kommer folk att förlåta dig så länge det du gör är bra och du är lätt att samarbeta med. Och om det du gör inte är top-notch, så kommer du ändå få jobb så länge du både levererar i tid och är lätt att samarbeta med.

I talet tar Gaiman också upp att även turen spelar roll, att misstag är värdefulla, samt – framför allt – praktiken. Han blev bra på att skriva genom att skriva. Men också: för att ta sig dit han aspirerade på att komma som författare var det lika viktigt att säga nej till saker som inte skulle ha tagit honom närmare målet, som att säga ja till det som var rätt att göra just då. Och en sak som han önskar att han hade gjort annorlunda tidigare i sin skrivarkarriär var att njuta av det som går bra i stället för att konstant oroa sig för det som kanske kan gå fel.

Favoriten som jag ofta återkommer till är:

The moment that you feel that, just possibly, you’re walking down the street naked, exposing too much of your heart and your mind and what exists on the inside, showing too much of yourself. That’s the moment you may be starting to get it right.

Jaha, men om nu hela talet finns både inspelat och nedskrivet, tillgängligt bara några klick bort, varför bry sig om boken? Jo, för att den är så fantastiskt designad av Chip Kidd. Det är inte bara snyggt utan layouten låter texten ta plats på boksidorna i ett samspel med innehållet. Det här är en helhet som är en fröjd att läsa.