Somliga går med trasiga skor, sjöng Cornelis Vreeswijk. Sångtexten innehåller inga förminskande betraktelser av människorna som dyker upp i den ofta spelade visan. Ibland hittar en människa bara inte rätt perrong under sin livsresa.

I boken De okonventionella möter läsaren individer som inte tillhör den framgångsrika medelklassen som shoppar i märkesaffärerna på Biblioteksgatan i Stockholm. Någon har nyligen blivit hemlös. Någon har varit hemlös fler år än läsaren varit yrkesarbetande.

Fotografen som arbetat på Stadsmissionens Center för hemlösa utvecklade med tiden vänskapsband med människorna hon mötte. Med kameran i sin hand fick hon möjlighet att följa sina vänner till de platser i Stockholm som inte är särskilt vykortslika. I stället för solnedgångshimlar kantade med äldre kåkars tornspiror träder läsaren in i omgivningar med graffitiplank och brofundament i betong. Stegen leder vidare till parkbänkar, presenningen i en skogsdunge eller en offentlig byggnad under rivning.

Fotografierna är konstnärligt arrangerade, nästan som i gamla tiders fotoateljéer, då fotografiet komponerades med hjälp av kulisser och lånekläder av elegant snitt. Människorna på porträtten är självständiga subjekt som samarbetat med fotografen. Ett gemensamt drag i hela porträttsamlingen är den poserande hållningen. Här vill alla ge form åt sin livshållning och använda sina egna kreativa idéer. Fotografens insatser syns främst i bildframställningens tekniska kvaliteter. Hon trampar inte vidare i en socialrealistisk dokumentärfotografisk tradition där det realistiska uttrycket förstärkts med rörelseoskärpa eller hög kornighet.

Svartvit fotografikonst är en egen genre som ger många friheter och i vissa fall begränsningar. Många porträtt har arrangerats i nattmörker med ett ljus från sidan. Det är noggrant utfört och går att jämföra med hur Rembrandt eller Caravaggio en gång avbildade skuggornas effekter i sina förutbestämda scener.

De medverkande har bidragit med texter som återges med enkel typografi vid sidan av bilderna. Erfarenheterna som delas kretsar förvånansvärt lite kring de materiella bristerna, snarare vill man förmedla att livet är förtätat på grund av hemlösheten. En av dem uttrycker att det är viktigt att gå utanför de vanliga ramarna:

När livet blir för fyrkantigt
Är det dags att göra nåt dumt

Stockholmare är ett utskällt folk. De har gjort trista avtryck när de besökt landsbygden och högljutt kommenterat olika företeelser som de känner att de måste kommentera. De har gjort sig impopulära när de köpt sommarställen på idylliska platser så att lokalbefolkningen fått svårt att bo kvar på grund av stigande fastighetspriser.

Men den som besöker Stockholm och söker sig bortom turiststråken blir snart varse om att här finns individer med helt andra förutsättningar. De hemlösa har sin historia och det känns som om både fotograf, medverkande och förlag funnit ett respektfullt sätt att rikta ett annat ljus på både hemlösheten och stockholmsdrygheten.