Finns det något mer värdefullt än frihet, undrar Raoul Martinez i den här oerhört ambitiösa tegelstenen. Boken inleder i och för sig med ett kapitel om huruvida vi egentligen, ur ett existentiellt/filosofiskt perspektiv, kan sägas ha någon frihet över huvud taget. Vi är ju i grunden biologiska varelser, och vårt agerande betingas av detta oundvikliga faktum. Vi föds också till en värld och i ett samhälle som vi inte själv har valt, men ändå tvingas leva i.

Det här existentiella anslaget känns lite frikopplat från bokens senare kapitel. Martinez för oss nämligen snart vidare in på mer politisk filosofi. I kommande kapitel behandlar han således en lång rad olika frågor, och analyserar dem ur ett frihets-perspektiv: kriminalitet och straff (exempelvis i form av frihetsberövning); ekonomisk rättvisa och ekonomiska klyftor, och dessas betydelse för individers faktiska frihet; skuldfällors ofrihet; makt, media, propaganda, och hur dessa påverkar våra möjligheter att genomföra demokratiska (”fria”) val; privatiseringar och myten om fria val på marknaden; och – sist men inte minst – miljöfrågan och människans överlevnad på den här planeten… Som ni förstår har vi här en författare som alltså försöker ta sig an mänsklighetens alla ödesfrågor i en och samma bok. En viktig poäng i boken är behovet att demokratisera makten över allt från utbildningssystem till arbetsplatser och ägandet av resurser i samhället, för att alla verkligen ska kunna uppleva reell frihet.

Det är alltså onekligen en ambitiös bok, som väl framgår av bredden på frågor som Martinez kan ta sig an – en verkligen intellektuell tour de force. Hans blandning av teoretisk politisk filosofi och nedslag i den reella verkligheten fungerar över lag också tämligen väl. Ett par gånger kan jag i och för sig undra om Martinez inte drar frihets-begreppet lite väl långt, som när han talar om allt från fördelningen av resurser till miljöfrågor som aspekter av ”frihet”. En mångfald av värden – symboliserad av slagord som ”frihet, jämlikhet, syskonskap” – borde väl inte vara omöjlig att hantera samtidigt teoretiskt?

Men så är det det här med vem som ska genomföra alla de här idéerna. Idéerna som Martinez förfäktar kan i dagens politiska kontext ofta framstå som tämligen radikala, för att inte säga revolutionära. Det finns därmed också starka intressen som inte alls är intresserade av att se många av de förändringar som Martinez föreslår. Vem är då det revolutionära subjektet, om man så vill, som kan se till att idéerna kan bli verklighet? För klassiker som Marx var svaret på den frågan enkel: det är den organiserade arbetarklassen som skall genomföra den revolution som han menade skulle krävas. Mer moderna tänkare har ibland lanserat betydligt bredare ”subjekt” för den revolution de vill se; allra bredast är väl kanske tänkare som Hardt och Negri som förespråkade den tämligen okonkreta ”multituden”. Ett problem i den här boken är alltså att den i mycket liten utsträckning diskuterar vem subjektet är som skulle kunna driva alla de här frågorna framåt. Ibland formuleras ett extremt vagt ”vi” som behöver genomföra förändringarna som krävs. På några håll, exempelvis i kapitlet om miljöfrågan, så framhåller Martinez (miljö-)”aktivister” och deras kamp. Mer konkret än så blir det tyvärr sällan.

Martinez styrka är således helt klart att kritisera kapitalismen, snarare än att diskutera hur praktisk förändring skall uppnås. Själv kan jag tycka att det i längden blir lite tröttsamt att behandla alla de här stora idéerna på ett så teoretiskt plan. Men om man är intresserad av just politisk filosofi som sådan, är många kapitel i den här boken utan tvekan intressanta och kan nog väcka många tankar.