Jag har aldrig kunnat motstå böcker med en riktigt bra in media res-inledning, så när Små eldar överallt började med ett brinnande hus var jag omedelbart med på tåget. Det pepprades namn och vaga hintar om handling, sen när jag svalt betet slungades jag tillbaka ett år i historien för att få reda på hur allt hängde ihop.

Händelserna som leder upp till ett brinnande hem utspelar sig i Shaker Heights, ett samhälle där det absolut inte ska brinna ner några hus. I Shaker Heights planerar man nämligen allt in i minsta detalj, från sin perfekta gräsmatta till hur kvarteren ska integreras. Man följer regler. Mrs. Richardson har alltid trott på dessa regler och finner sig i sin medelålder väl belönad för detta: hon har ett bra jobb, en trevlig man, fyra välmående barn och ett vackert hus i ett säkert område. Allt går enligt plan.

Planen räknade dock inte med konstnären Mia Warren och hennes dotter Pearls inflyttning. De gör inget särskilt väsen av sig, speciellt inte Pearl som snabbt blir vän med en av Mrs. Richardsons söner. Men i ett så precist avvägt system som Shaker Heights får även små störningar stora ringar på vattnet, och Mrs. Richardson upptäcker snart att hennes egen familj hamnat mitt i ett händelseförlopp som får hela samhället att skakas om.

Celeste Ng har lyckats med en riktigt fantastisk bok där inramning, karaktärer och handling harmonierar på ett briljant sätt. Förutom in media res är jag väldigt svag för inblickar i idylliska samhällen som visar sig vara inte så idylliska så bokens villautopi Shaker Heights var musik för mina öron. Det imponerande är dock hur väl avvägd inblicken i detta lilla samhälle är; det blir aldrig bara skvallrigt eller sensationellt utan allting känns väl förankrat. Ng tar inte genvägen att låta allting endast vara stort och bröligt och för mycket, istället bygger hon ett samhälle som är ”perfekt” samtidigt som det är vardagligt och äkta. Det blir den idealiska bakgrunden för en historia om att passa in, följa regler och vem som har rätt till vad.

Lika väl avvägda som samhället är karaktärerna som befolkar det. Igen gläds jag över Ngs fingertoppskänsla som skyddar från allt för breda penseldrag. Trots sin roll som den konstnärliga rebellen känns inte Mia Warren som ”den goda” som slåss mot ”den onda” Mrs. Richardson. Det är en alldeles för enkel uppdelning när det kommer till riktiga människor, och de känns som riktiga människor. Även karaktärer och relationer som ser enkla ut på ytan nystas i sinom tid upp och avslöjar lager efter lager av komplexitet. Det är riktigt mästerligt gjort och jag njöt hela tiden.

Handlingen är också den vid första anblick enkel och jag anade vart den är på väg, men i takt med att karaktärerna träder fram utvecklas handlingen åt håll jag inte förväntade mig. Ng positionerar sina karaktärer perfekt för att ta handlingen dit hon vill men hon gör det utan att man som läsare märker av det. Jag hade ett underbart ögonblick mot slutet av boken där plötsligt alla trådar knöts ihop i mitt huvud och det kändes som en fälla som slog igen omkring mig när jag insåg hur allt hängde ihop och vart det var på väg. Det bäddade för febril läsning av bokens sista kapitel där allting kopplades samman och påverkade varandra som uppställda domino-brickor.

Det är en subtil bok som överflödar av känsla utan att bli övertydlig, därför känns det futtigt att säga att den handlar om så enkla saker som att hitta sin plats eller att ta sin rätt. De formuleringarna gör det inte rättvisa. Det är bitvis vackert och lekfullt, och bitvis krossande svärta. Jag får helt enkelt bara be dig läsa den för du kommer inte bli besviken. Det blev i alla fall inte jag och jag vågar säga redan nu att detta är en av de tre bästa böcker jag kommer få läsa detta år, om inte den bästa.