Käre Tom, det första jag slås av sedan jag läste ut din 519-sidiga bok Efterlämnad egendom igårkväll är hur den där kalla förrädiska och besvärliga fukten kommer krypande nerifrån marken vilken miljö du än beskriver. Under huset där i Karleby i Finland, där berättaren växer upp med sin storebror Olof, mamma, pappa, farmor och farfar i ett generationsboende, ett lika vildsint som tilltalande hushåll. Samma leriga mark verkar finnas i det hörn av Sörmland du beskriver i bokens andra del. Jag vet inte om det är en medveten metafor för något, att man måste vara i ständig rörelse för att inte riskera att sjunka ner, eller om det boken igenom är ett sökande efter en fastare grund att stå på.

Volymen består, som sagt, av två berättelser. Den första, ”Olofs berättelse”, handlar, som jag precis nämnt, om berättarens uppväxt och den andra, ”Oswiecm” (byn där koncentrationslägret Auschwitz låg), får jag väl säga är en 260-sidig betraktelse från platsen i Sörmland där berättaren nu bor, av de bybor han omger sig med och deras i betraktarens öga ofta rätt enfaldiga syn på tillvaron. Parallellt med hur berättaren ofta sitter på fredagspuben och umgås med dessa bybor, växer en målning fram i det stora huset han bor. Det är i hans sambos ateljé däruppe, som vi penselstreck för penselstreck får skymta hennes mycket mörka förflutna.

Bland samtalsämnena i denna bys fredagspub återkommer de besvärliga markförhållandena, leran. Den kryper liksom hela tiden närmare inpå. Det finns andra sådana liknande bilder som också får liv i mitt huvud efter ett tag. Är inte det hus berättaren växte upp i, utanför Borgå, rätt likt det hus han nu bor i, utanför Nyköping?

Jag slås också av hans personteckning. I den första berättelsen är både farfar och framförallt farmor väldigt ömsint skildrade. När berättaren skildrar sina bybor, grannarna i den andra berättelsen, finns inte alls det tålamodet, där kryper snarare ett tillbakahållet ursinne fram. Framförallt över sverigedemokratens och kommunistens till synes outsinliga behov av att få vädra sina åsikter. Jag tycker berättaren här ibland skildrar många av sina grannar (inte alla) som lite väl småsinta och det perspektivet blir tillslut lite tröttsamt, måste jag medge. Även om det naturligtvis ibland inte går att låta bli att le åt författarens emellanåt rätt vassa humor. Jag skrattar högt när han beskriver sockenföreningens rätt nitiska revisor Nicole Reuter till exempel (”hennes min kostade lika mycket som vinet”).

Det finns en mycket varmare humor när han beskriver huset han växte upp i, i ”Olofs berättelse”. Jag tycker också om hur Tom Sandqvist byggt upp den delen av boken. Berättaren (Thomas) sitter på sin ålders höst och bläddrar igenom en pärm, Karlebypärmen, där storebror Olof skrivit ner sina minnen. Dem jämför berättaren med vad han själv kommer ihåg. Trots att de växt upp tillsammans, minns de helt olika saker. Snart förstår man också att det finns en konkurrens mellan bröderna. Det gör berättelsen intressant. Den spänningen infinner sig inte riktigt i ”Oswiecm”, hur mycket detaljer författaren än väver in från sin svärmor Hertha Hesselsons upplevelser av Nazityskland. Det bränner till här och där, men berättarperspektivet från Hertha, ”berättade hon heller aldrig” följt av en lång harrang om hur hemskt det faktiskt var, övertygar inte riktigt. Det är först mot slutet när man får en förklaring på varför Herta alltid var så tyst, som jag känner hur det tar tag i mig.

Sandqvist skriver med långa vindlande meningar, har ofta en korthuggen humor och i långa bitar finns en värme som gör boken, trots att den är över femhundra sidor, rätt lättläst. Hans sätt att berätta får mig att tänka på James Joyces medvetandeflöde i Odysseus och den första delen, ”Olofs berättelse”, tycker iallafall jag är besläktad med August Strindbergs lilla novell Ett halvt ark papper.

Jag vill hur som helst fortsätta vara i berättarens närhet, långt efter att boken är slut. Lyssna på hans puttrande och fräsande rätt arga perkulator, dricka kaffe ur någon av alla hans otaliga Muminmuggar, känna lukten från någon av hans överfulla askfat, få njuta när han munhuggs med sina grannar på fredagspuben. Ett fint berättargrepp han har i sitt verk, är hur sambon Eva med jämna mellanrum griper in i berättelsen. På sidan 487 viskar hon:

- Thomas, du måste ta dig ur den här berättelsen så fort som möjligt.