Han har talang, Lobo. Ge honom ett dragspel och fem minuter och han kan sjunga en visa som får tiden att stanna.

I första hand har han kanske talang att överleva. Artisteriet var ju inte hans val, hans far satte bälgaspelet i handen på honom och kastade ut honom på gatan, spela eller svält. Så han spelar, sjunger i barer och på gator, sover i en kartong och lär sig snabbt improvisera på de ämnen publiken ger honom, till den dag han möter Kungen, som gringosarna på andra sidan kallar bandit och knarklangare och andra ord som inte betyder något för den som måste spela för en skalk bröd. Kungen är nobel, han är Förmer, och han behöver någon som kan prisa honom. Så Lobo blir Artisten, med heltidsjobb att prisa Kungens namn och få andra att sjunga med. Vad är en hjälte om inte en skurk med bra PR? Så han flyttas in i Kungens palats, och önskar han något för egen del får han det; mat han aldrig kunnat drömma om, en flicka som värmer hans säng och ler mot honom (det gör flickor när Kungen säger åt dem), lydiga radiopratare sprider hans ord till befolkningen, och allt bokstavligen för en sång. Slutet gott, allting gott.

Som hon håller utkik efter glädjen, tänkte Artisten.

Fast ja, vi vet ju alla att det där bara är första versen. Alla bra mexikanska ballader måste ha hjärteblod i sig, olycklig kärlek och ond bråd död. Och det är ju artistens roll att spla sången till slut, så länge inte den betalande publiken börjar ogilla vad han spelar. Sentimentalitet, men inte för mycket, då kan den osårbare plötsligt se mänsklig ut. No llores, mi querida…

Herreras två senaste romaner på svenska, Tecken som föregår jordens undergång och Kropparnas själavandring hör till det bästa jag läst på senare år; korta, intensiva, noiriga berättelser om gränsvärldar utan namn, där allt och inget är möjligt. Kungens trubadur (egentligen hans debutroman) ligger i samma fåra, om möjligen en aning… tja, övertydligare. Men redan här balanserar han på den där knivseggen där han kan berätta på flera plan, en rak berättelse om en knarkboss uppgång och fall, och en så mycket större halvt mytisk värld där allt går i svartvitt med röda blodstänk, där män är Bröder eller Förrädare, där kvinnor tvingas vara Häxor eller Horor, där man glatt skakar hand med rivalerna och sedan hugger dem i ryggen, där allt blir sant bara man vill det tillräckligt och kan sälja sin egen verklighet till folk, där språket och dess oändliga kraft att omforma kanske är det bästa vapen som finns. Ja herregud, vad hans romaner går att veckla ut i det oändliga, långt bortom småpåvar som gör upp om revir i skuggan av den amerikanska gränsen. Och som i alla berättelser av typen kommer ju förr eller senare ändå sanningens ögonblick, den där enda chansen vår stackars hjälte får att visa vem han egentligen är. Herrera köper inte skitsnacket för en sekund, men sättet han ställer upp det på blir hjärtskärande vackert i sin grymhet.

Man borde ta dem i nacken och gnugga deras ansikten mot den skitiga verkligheten, den skrovliga, stinkande, sanna verkligheten, och låta dem slukas upp av den. Man borde spetsa dem på strålarna från vår sol, dränka dem i våra nätters larm, kila in vårt sätt att tala under naglarna på dem, deras hud borde skalas av som våra djurskinn. De borde piskas och flås.

Tja, så kunde det falla ibland ett ord, fast luft är luft och jord är jord. Men på en piratstation som ännu inte nåtts av regeringens propåer spelar en sång om Kungen, som aldrig kan dö. Den är förstås en lögn, men vafan gör det för skillnad idag.